Alma-priset till Shaun Tan

Nu är det klart vem som tilldelas årets ALMA-pris, och Bokunge säger HURRA HURRA för den australiensiske illustratören och författaren Shaun Tan! Förutom att han gjort en skitsnygg hemsida (kolla länken), har han gjort skitsnygga böcker också. Förra året kom till exempel Ankomsten ut här i Sverige, en historia som helt bygger på bild och inte innehåller ett enda ord.

“Hans bildvärldar utgör ett eget kosmos där inget är självklart och allt är möjligt” säger juryn.

Vi säger: Hatten av för Tan!

fakta: blommor och fiskar

 

Om det är något jag verkligen vill lära mig så är det att känna igen några olika fåglar med kvitter, några träd och deras löv, de viktigaste blommorna och fiskarna. Det är sånt jag vill kunna prata om ute i naturen med mina barn, peka på grejer och kunna namn. Men det är sån kunskap som liksom trillar ur huvudet efter ett tag, hur ofta jag än försökt lära mig. Blommor tex, varje år runt midsommar när vi går promenader så pratar vi om alla blommor längs dikena, vad heter de nu igen? Smällglim, nån sippa och… hundkäx. Smällglimen är liksom den enda höjdpunkten, resten ett gytter. Men nu har det kommit två prima böcker till hjälp! Känn igen 25 fiskar och Känn igen 25 blommor av Björn Bergenholtz tar upp de vanligaste fiskarna och blommorna och beskriver dem med en sida var med text och bild. Texterna är korta och lättlästa men väldigt informativa och dessutom nästan alltid med lite extra rolig information. Om vitsippan får man tipset att sätta blomman i ett glas med karamellfärg, då tar blomman upp färgen i kronbladen. Och om malen får vi veta att det är en “blyg och närsynt, totalt ofarlig bamsefisk”.

Detta är de första två titlarna i en serie planerat för 10 naturböcker. Det låter som om jag inom kort kommer att vara helt redo för skogspromenaden!

Här kan du få ett smakprov: Känn igen 25 fiskar, Känn igen 25 blommor.

Känn igen 25 blommor och Känn igen 25 fiskar är skriven och illustrerad av Björn Bergenholtz och ges ut av Rabén&Sjögren. 

Sötaste Sami och Vira!

Okej, det ska erkännas: Jag är mer än lovligt svag för 70-talsmönster. Så man skulle, utan att ljuga det minsta, kunna säga att de här böckerna had me at äppelmönstrade påslakan och brunrandiga örngott. Men de är faktiskt mer än bara fina att titta på, de här böckerna. Tycker nämligen också de lyckas med sin målsättning att pricka in 1,5-årsnivån med en exakthet som är nästan kuslig. I Sami somnar ska Sami gå och lägga sig. Mamma/pappa (Yej! Man får välja själv, för man ser bara armarna!) stoppar om och bäddar ner och säger godnatt, och känner att hoppet lever, för Sami ser väldigt sömnig ut. Men innan han somnar på allvar vill ha så klart läsa en saga. Och ha sin nalle. Och dricka lite välling. Och leka lite med sitt cyklop. Och gosa lite. Och… mon dieu, alla dessa vändor fram och tillbaka till sängen vid läggdags! Jag känner i alla fall igen både mig själv och ungen jag brukar försöka lägga. Och det gäller för Vira vaknar också. Där är det morgon (får man väl hoppas) och Vira har vaknat och är sugen på lek. Kanske några vändor TITTUT! skulle passa? Det finns många ställen att gömma sig på i sängen…

2-åringen i det här huset älskar de här böckerna minst lika mycket som jag gör. Speciellt Vira vaknar, och alldeles särskilt speciellt om den som läser skriker TITTUT! med rolig röst varje gång Vira tittar fram bakom sin kudde/sitt täcke/sin pyjamas. Det här är småbarnsböcker som träffar mitt i prick med sina fina skildringar av vardagssituationer som alla kan känna igen sig i. Ser verkligen fram emot de fyra kommande delarna i samma serie!

Sami somnar och Vira vaknar är gjorda av Annika Thore och Maria Thore. De ges ut av Bonnier Carlsen.

Bara Embla flyttar stjärnorna!

Emblas Universum är en ny bok utgiven av det svenska förlaget Alvina. Skaparna bakom boken är debutanten Majken Pollack och Sara Lundberg. Sara Lundberg känner flera av er till sedan tidigare, bland annat från bilderböckerna Sommar och Dunderlunds bästa bokstav.

Emblas universum handlar om flickan Embla som absolut inte vill att hennes lillasyster Anna ska vara med när hon bygger en rymdraket. Mamma försöker gå in och medla och Embla svarar med att rationellt förklara varför lillasyster inte kan vara med att leka. Det är helt enkelt Emblas universum. Embla är astronauten, raketen, alla stjärnor och planeter på en gång. Embla är hela rymden. Och så klart finns det ingen plats för en lillasyster där.

Det här är en fin och inkännande bok för alla med trotsbarn i hemmet. Men också en bok som slår ett slag för ett barns behov att få sätta sina egna gränser. Sara Lundbergs illustrationer är så drömska och samtidigt inlevelsefulla att man inte kan undgå att hamna i en särskild sinnestämning när man läser boken. Först det grå och inrutade vardagslivet och sedan Emblas fantasi som spränger alla gränser och täcker hela uppslag i färg. Texten känns noga övervägd och samspelar fint med bilderna. Boken är precis som Alvinas tidigare böcker miljömärkt.

Emblas universum är skriven av Majken Pollack och illustrerad av Sara Lundberg och ges ut av Alvina förlag.

Lyssna

Tänk om
Författare: Lena Sjöberg
Förlag: Rabén & Sjögren
Uppläsare: Tove Eriksson 
ISBN: 9789129672046

 

Något Är fel med ljudet!

Ladda hem (Högerklicka, välj “spara som”)

Genom Barnens Bibliotek hittade jag Bokpuffen. Det är inlästa smakprov på böcker. Vilken trevlig grej! Det fanns inte så många bilderböcker tyvärr, men det kanske blir fler? Bokpuffen produceras av Kultur i väst med stöd av Statens Kulturråd.

Mycket snack om böcker nu.

Igår la Svenska barnboksinstitutet ut sin årliga dokumentation över barn- och ungdomsboksutgivningen i Sverige. Och imorse läste jag en artikel av Sverker Lenas i DN om det relativt nya begreppet crossover.  Med crossover menas de böcker som marknadsförs mot en viss yngre målgrupp men som lika gärna kan läsas av vuxna. Oftast rör det sig om ungdomsböcker. Personligen har jag stött på en hel del crossover böcker när jag har betat mig igenom den svenska vårbokfloden 2011. En av de allra knepigaste (i bemärkelsen “svår att utse målgrupp till”) är boken Lägret av Oscar K och Dorte Karrebæk. Jag kommer snart att skriva om den på bloggen. I SBI:s dokumentation nämns även Barbro Lindgrens bok Dagbok från Hönshuset som en crossoverbok. Bara så att ni vet på ett ungefär vilken typ av böcker som menas.

SBI konstaterar att bland bilderböckerna är 50-tals nostalgin påtaglig. Ett exempel som jag inte har tänkt på är att FLERA av illustratörerna använder sig av rutiga golv. Rolig iakttagelse! Sen att det även har dykt upp en del återutgivningar från andra decennier har också märkts, men kanske inte lika tydligt som med blinkningarna till femtiotalet. I övrigt skrivs det en intressant sak om illustratörerna.  Att det finns vissa skillnader mellan yngre och äldre bilderboksskapare. Yngre använder sig av mer luft, “större vita bildytor och frilagda figurer” medan de äldre använder “en mer uppdriven färgtemperatur och undviker vita partier”.

Lenilenileni

I Leni är ett sockerhjärta är Leni vuxen. Hon är så stor att hon är beredd att äta stark ost, lök och dricka kaffe (eller vem det nu var som drack det), precis som vuxna. Fast det finns förstås gränser för hur vuxen man kan bli, städa till exempel, det verkar vara höjden av tråkighet. I Leni blir en bebis har det kommit in en lillebror i bilden, Sigge. Han är en riktig bebis. Och det är Leni också, faktiskt! Det syns kanske inte, men det känns.

Leni blir en bebis är lika bra som föregångaren, minst. Eller det är snarare så att de båda böckerna förhöjer varandra. Jag älskar hur Emma Adbåge knyter samman dem genom återkommande mönster: I Leni är ett sockerhjärta kan Leni knäppa jackan själv, äta med kniv och gaffel, gå utan vagn och är så stor så alla andra barn blir pluttiga. I Leni blir en bebis kan hon inte klä på sig alls, inte äta ordentligt och definitivt inte gå. Krypa kan hon däremot och det är roligt, för allting blir så stort.

Och så älskar jag hur det är äldre människor i båda böckerna som drar igång Lenis förvandlingar. Först är det några tanter på ett kondis som kallar henne för ett sockerhjärta, och då blir hon såklart vuxen. Men när sen en gammal gubbe kallar henne stora damen blir hon vips ett sockerhjärta igen. Och när en annan tant i slutet av Leni blir en bebis har fräckheten att kalla henne för just en stor bebis blir hon så förolämpad att hon bestämmer sig för att bli en häst i stället. Fullkomligt logiskt. Jag kan känna igen den känslan från när jag själv var liten, det var väldigt provocerande när främmande äldre personer skulle kalla en saker som om de visste vem man var. Jag har full förståelse för Lenis trots. Och jag vill se mer av det!

(Sigge förresten, himla gullig bebis! Bara så vi inte glömmer bort honom.)

Leni blir en bebis är skriven och illustrerad av Emma Adbåge och ges ut av Rabén&Sjögren.