Barnlitteratur i tiden.

Den senaste tiden har verkligen varit rolig för alla som älskar barn- och ungdomslitteratur. Det pratas och diskuteras i olika forum.
Den digra festivalen Litteralund bjöd på en veckas aktiviteter och konferenser för barn, skola, vuxna och alla intresserade. Själv var jag på två dagars konferenser och lyssnade på författare som Stefan Casta, Justin Somper, Pia Hagmar och inte minst vår kära Lisa Bjärbo. Det hölls också några mycket intressanta diskussioner kring lyrik, censur och genus i barn- och ungdomslitteraturen. Verkligen jätteroliga och givande dagar! Så himla kul att barn- och ungdomslitteraturen får det utrymmet och stödet från Lunds kommun.

Men inte nog med det! Lyrikvännen utkommer med sitt senaste nummer med temat “Poesi för små barn och stora”. I den kan man läsa att lyriken utgör en väldigt liten del av all barnlitteratur som utges årligen i Sverige. Försvinnande liten faktiskt. Men man får lite tröst i att lyriken kanske istället tas upp i den rika bilderboksutgivningen. Hur många bilderböcker är det inte som är lika mycket poesi och ren konst som bilderbok? Ta till exempel Ulf Stark och Stina Wirséns Hallå därinne! Eller vad en oföding bör veta (2010), eller varför inte Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Listan kan nog göras hur lång som helst. Det går inte att återge hela Lyrikvännen nr 4-5/10 här, så skynda iväg och skaffa! Helt klart värt det.

Och till sist, Babel: ett helt program helt tillägnat barnlitteraturen. Med gäster som Erlend Loe, Pernilla Stalfelt, Pia Huss och Kalle Lind. Gå in på Play och titta!

Vi gillar tendensen!

Att gå mot strömmen.

Jag har en förkärlek för barnboksfigurer som inte riktigt passar in eller som helt enkelt inte vill passa in. Alf som är huvudpersonen i den Augustnominerade boken Jag tycker inte om vatten är en av dem som får min villkorslösa kärlek. Alf deklarerar redan på första sidan att han inte tycker om vatten. För mig är han en riktig känslomänniska som känner djupt i sitt hjärta hur han avskyr allt vad vatten heter. Man blir blöt, det är kallt och det får smörgåsar att svälla och bli bleka. Alf håller sig hela tiden vid sidan av när kompisarna plaskar, badar och geggar med vatten och grodyngel. Enda gången han tycker det är okej att vara med och leka är när vintern kommer och vattnet uppenbarar sig i en annan form. Då åker och åker och åker han pulka hela tiden. Som att han tar igen all lek han missat under resten av året.

Jag tycker otroligt mycket om Eva Lindströms pastelliga och lite drömska bilder i den här boken. De kontrasterar så fint till den mycket envise Alf. Jag tror att man kan ha många intressanta samtal kring den här boken, om hur en del känslor styr en fullständigt utan att man egentligen vet varför. Viktigt och faktiskt ganska svårt att prata om annars.

Jag tycker inte om vatten är skriven av Eva Lindström och ges ut av Alfabeta.

Älgen som scrapbookar

Älgar är verkligen väldigt stora djur, har ni tänkt på det? Jag har tänkt på det. En gång cyklade jag in i en älgs bakben mitt i natten, och fast det är typ femton år sedan har jag fortfarande inte riktigt hämtat mig från chocken. Har således ett lite smått problematiskt förhållande till älgar. Men älgen Ernst gillar jag ändå!

 

Han är visserligen stor – skitstor. Så stor att han inte får plats i sin egen bok. Ibland får benen plats, men då syns inte hornen. Och ibland får magen plats, men då ryms inte de långa benen. What to do? Ernst löser det med lite scrapbook-skills, och klipper och klistrar så det står härliga till. På sista sidan kan man veckla upp hans verk – en ganska stor plansch där hela den härliga älgen verkligen får plats.

 

Det är rätt hisnande faktiskt – han ÄR verkligen stor. Sa jag det? Men han kommer undan med det, för han är ganska gullig samtidigt (speciellt den gigantiska mulen vill man klappa på). Jag gillar illustrationerna, den gigantiska och klumpiga älgen mot skira bakgrunder av rutigt scrapbook-papper. Och det är kul med en älg som huvudperson, inte ofta man ser det!

 

Älgen Ernst är skriven av Catherine Rayner och ges ut av Turbine förlag.

Vilma säger titta och hejdå.

Det gömmer sig någonting under en filt, vi får syn på en fot och sen kommer hela Vilma fram. Sen ser vi ett tryne, det är en gris! Vilma säger titta är ganska spännande, men bara en liten stund. Vilma säger hejdå är roligare. Här ska Vilma till dagis på morgonen och säger hejdå till allt och alla hon går förbi: apan, grisen, huset, bussen, mamma och vagnen. Och till sist får vi som läser säga hejdå till Vilma på förskolan. Fast vi har såklart hjälpt Vilma att säga hejdå under hela boken. Inte det mest spännande vi läst på sista tiden men liksom trevligt ändå, vardagligt och inbjudande. Skön slöläsning helt enkelt.

Vilma säger titta och Vilma säger hejdå är skriven av Anna Ribbing och illustrerad av Lisa Gunnarsson. De ges ut av Rabén&Sjögren.

Vilma säger titta och hejdå.

Det gömmer sig någonting under en filt, vi får syn på en fot och sen kommer hela Vilma fram. Sen ser vi ett tryne, det är en gris! Vilma säger titta är ganska spännande, men bara en liten stund. Vilma säger hejdå är roligare. Här ska Vilma till dagis på morgonen och säger hejdå till allt och alla hon går förbi: apan, grisen, huset, bussen, mamma och vagnen. Och till sist får vi som läser säga hejdå till Vilma på förskolan. Fast vi har såklart hjälpt Vilma att säga hejdå under hela boken. Inte det mest spännande vi läst på sista tiden men liksom trevligt ändå, vardagligt och inbjudande. Skön slöläsning helt enkelt.

Vilma säger titta och Vilma säger hejdå är skriven av Anna Ribbing och illustrerad av Lisa Gunnarsson. De ges ut av Rabén&Sjögren.

Augustnomineringarna!

För en timme sedan tillkännagavs det vilka titlar som är nominerade till Augustpriset i år. Två bilderböcker kunde man hitta på barn- och ungdomsbokslistan: Jag tycker inte om vatten, av Eva Lindström och Tänk om… av Lena Sjöberg.

De konkurrerar om priset med fyra böcker för äldre barn: Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring, Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld, Det händer nu av Sofia Nordin och Jag finns av Maja-Maria Henriksson.

Den 22 november får vi veta vilken bok som får årets pris! Har ni någon favorit?

Bland truckar och betongbilar.

Säg den stad eller tätort i Sverige där det inte byggs en massa för jämnan. Knappt kommer vi utanför dörren förrän vi ser någon schakta, borra, gräva eller platta. Med all säkerhet är det fler än jag som inte vet vad ens hälften av de här maskinerna gör eller heter. Men nu finns det en räddning för oss alla! Och det kan vi tacka Ulf Nilsson och Sarah Sheppard för. I Vi letar konstiga bilar får vi följa tre barn och en vuxen på väg till biblioteket. På vägen ser de en massa konstiga bilar. Det är gatsopbilen (den kunde jag), vägvälten, en schaktmaskin, markvibrator, hjullastare, dumper, Simon Snorkel (den har jag aldrig hört talas om, heter den verkligen så?) och en massa annat. Och så får vi läsa jättekort om vad maskinerna gör. Jättefint illustrerade, detaljrikt och precist. Men det är inte bara maskinervi får lära oss om minsann, det är också fjärilar och humlor:

Bofink är en av Sveriges vanligaste fåglar. Den kan bo på en grön plätt mitt i staden. När den kommer i mars sjunger den en liten trudelutt som låter som “SNÄLLA FRÖKEN KAN VI GÅ TILL BIBBLAN”.

Trots att det finns en bakomliggande skönlitterär berättelse så är det här framförallt en faktabok. Och som sådan kan man också läsa den lite hur man vill. Från början, från mitten eller lite hur som helst. Det  myllrar av fakta och av bilder och är hur bra som helst!

Vi letar konstiga bilar är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Sarah Sheppard. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Bland truckar och betongbilar.

Säg den stad eller tätort i Sverige där det inte byggs en massa för jämnan. Knappt kommer vi utanför dörren förrän vi ser någon schakta, borra, gräva eller platta. Med all säkerhet är det fler än jag som inte vet vad ens hälften av de här maskinerna gör eller heter. Men nu finns det en räddning för oss alla! Och det kan vi tacka Ulf Nilsson och Sarah Sheppard för. I Vi letar konstiga bilar får vi följa tre barn och en vuxen på väg till biblioteket. På vägen ser de en massa konstiga bilar. Det är gatsopbilen (den kunde jag), vägvälten, en schaktmaskin, markvibrator, hjullastare, dumper, Simon Snorkel (den har jag aldrig hört talas om, heter den verkligen så?) och en massa annat. Och så får vi läsa jättekort om vad maskinerna gör. Jättefint illustrerade, detaljrikt och precist. Men det är inte bara maskinervi får lära oss om minsann, det är också fjärilar och humlor:

Bofink är en av Sveriges vanligaste fåglar. Den kan bo på en grön plätt mitt i staden. När den kommer i mars sjunger den en liten trudelutt som låter som “SNÄLLA FRÖKEN KAN VI GÅ TILL BIBBLAN”.

Trots att det finns en bakomliggande skönlitterär berättelse så är det här framförallt en faktabok. Och som sådan kan man också läsa den lite hur man vill. Från början, från mitten eller lite hur som helst. Det  myllrar av fakta och av bilder och är hur bra som helst!

Vi letar konstiga bilar är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Sarah Sheppard. Den ges ut av Bonnier Carlsen.