Rita och berätta!

 Under juldagarna fick jag i mina händer två mycket trevliga böcker. Förvisso inte sprillans nya, så det är säkert många av er som känner till dem, men så bra att jag ändå måste tipsa om dem! I Ritsagor och Fler Ritsagor har Per Gustavsson sammanställt ett antal berättelser inspirerat av klassikern Kattsagan. Poängen med böckerna är inte att man ska läsa dem tillsammans med barnen utan att man som vuxen ska memorera dem för att sedan återberätta och rita dem för barnen. Ta till exempel Kattsagan: en gubbe och en gumma flyttar till ett hus (rita en ring), de blir osams och delar upp huset (rita ett lodrätt streck genom ringen), gumman bygger en skorsten och det gör gubben också (rita två spetsar på ringens ovansida) och så fortsätter historien tills man har ritat en katt. Mycket fascinerande! Och inte behöver man vara ett tecknaress eller ha ett strålande minne för att lyckas. Det är enkla historer och streckfigurer som gäller. Se exempel på illustratören Boel Werners hemsida.

I förordet till Ritsagor pratar Per Gustavsson framförallt om glädjen för både barn och vuxen i att berätta genom ritsagor. Det öppnar upp för ett fritt förhållningssätt till historien och man kan som berättare lägga till eller ta bort moment och sätta sin personliga stil på sagorna. Eller varför inte hitta på nya sagor med barnen? Och den här glädjen är såklart det viktigaste men det känns OCKSÅ som att det här sättet att berätta är väldigt utvecklande för barnets fantasi och språk. Tänk alla diskussioner som kan uppkomma kring vad som växer fram på pappret, och vad som ska hända i sagan! Helt klart en bonus (säger jag som inte bara är mamma, utan även bibliotekarie).

Ritsagor och Fler ritsagor är skrivna av Per Gustavsson och illustrerade av Boel Werner. De ges ut av Alfabeta förlag.

Babo pekar mot framtiden.

Trots att det är långt till sommaren börjar vi försiktigt blicka framåt. Idag åkte julloggan ut och istället blev det en vinter/vårlogga. För alla som inte vet görs våra finfina logotyper av den duktiga Julie McLaughlin från Montréal, Kanada. En fantastiskt skicklig illustratör! En annan stjärna på illustratörshimlen är Benjamin Chaud som vi skrev om nu i veckan. Och som först i Sverige kan vi här presentera omslaget till hans och Eva Sussos kommande bok Babo pekar.  Boken kommer under vecka 28 i år. Se det som startskottet för ett lovande bilderboksår!

Babo pekar är skriven av Eva Susso och illustrerad av Benjamin Chaud och ges ut av Rabén& Sjögren.

Vem ska trösta bråkstaken?

Jaha. Så sitter jag här och känner mig lite mjuk i hjärtat efter att ha läst Lo Fridlyst – en bilderbok som faller utanför ramarna åtminstone från det som jag är van vid. Den är rätt svår vid en första anblick: Handlingen hoppar lite hit och dit och språket är poetiskt, men ändå: Så himla fin!

Huvudpersonen Lo är den vildaste lokatten på hela Gittan Ugglas nattodagis. Han smyger omkring med hela kroppen på spänn. Alla barnen vet: Snart ska han störta fram och sluka någon av dem. Det gör han alltid. Och PANG! Plötsligt har han slukat lille Edvin med hull och hår. ”Spotta ut. Genast!” säger Gittan Uggla. ”Sådär gör man inte.”

Det är inte lätt att vara Lo. Alla är rädda för honom. När de andra barnen leker får han inte vara med, och när han försöker kramas blir det bara fel: alldeles för hårt och läskigt, hårda tag och vassa klor och plötsligt måste Lo sitta på bänken med Gittan Uggla tills han har lugnat ner sig igen. Då är det tur att Gittan Uggla förstår. Förstår att man kan vara både vild och arg och mjuk och snäll på samma gång…

I den här bilderboken ryms det så mycket känslor att man nästan blir gråtfärdig. Stora, bråkiga, stökiga Lo i sin rosa kapuschong är så ful och fel hela tiden att man vill krypa in till honom och trösta. Men det behöver man inte, för han får sin revansch. I slutet, när det är natt och alla andra är rädda, är det Lo som talar lugnande med dem. 

“Sov bara lugnt, jag ska skydda er”, säger Lo, och vaktar elden. För det kan han. Det har han gjort förut.

Då barnen somnat smyger Lo omkring. Han lägger sin stjärnsten i Edvins hand. Den ska Edvin hitta då han vaknar och är rädd och liten. Långt borta i städerna tänds gatubelysningen, men i mörkret över skogen lyser stjärnorna.

Lo Fridlyst är skriven av Minna Lindberg och illustrerad av Linda Bondestam. Den ges ut av Söderströms.

Salut Benjamin Chaud!

Benjamin Chaud är illustratören bakom de underbara bilderna i böcker som Binta dansar och Lalo trummar. Bilderna tillsammans med författaren Eva Sussos rytmiska text har fått våra bebisar att jubla. I mitten av juli kommer också Babo pekar, boken om minstingen i den färgstarka familjen. Vi kunde klart inte hålla oss utan mailade iväg några frågor till den franske charmören.

Hej Benjamin! Kommer det fler böcker tecknade av dig på svenska efter Babo pekar? En om Aischa kanske!?
Ja, vi planerar att göra en bok om varje barn. Nästa kommer att handla
om Aischa och den boken ska bidra ytterligare till att läsaren får en
bättre helhetsbild av familjen. Efter det skulle jag vilja göra en bok
om hunden och en om hönan (där det framgår att det är hönan som är
chefen). Men det får jag prata mer med Eva om.

Jag har läst att du inspirerades av Sverige och det svenska under
tiden du arbetade med böckerna. Berätta!

Eftersom jag illustrerade böckerna för ett svenskt förlag verkade det
logiskt att berättelsen skulle utspela sig i Sverige.  Jag föreslog
att jag skulle få komma och jobba i Stockholm (det verkade trevligare
än att bara kommunicera via Internet) och min redaktör sa ja. Hon lånade
ut en lägenhet till mig och upplät en plats på förlaget där jag kunde
sitta och jobba. Det ändrade helt min syn på Sverige (jag hade aldrig
varit där förut) och även synen på mitt arbete. För från början var
böckerna tänkta att handla om en afrikansk familj, men det förstod
inte jag (jag trodde att Binta var ett svenskt namn), så jag började
rita en svensk familj och under arbetet enades jag, redaktören och Eva
om att göra det till en familj där pappan var afrikansk, mamman svensk
och barnen en blandning av de båda. Såhär i efterhand tycker jag att
det blev mycket bättre än vad jag först hade tänkt.

Tänker du annorlunda när du illustrerar för svenska förlag än vad du gör när du illustrerar för franska? I så fall på vilket sätt?
Helt klart. Själva resan och mötena med författaren Eva Susso och
redaktören Birgitta Westin och möten med andra gav så otroligt mycket
energi som jag i sin tur kunde investera i mitt arbete. Jag gjorde den
här boken med dem, och för dem. Deras synpunkter, deras goda råd och
deras skratt berikade hela projektet enormt mycket. På så sätt har jag
känt mig friare än i Frankrike: det har varit ett riskfritt projekt
eftersom ingen känner mig (till exempel är det inte hela världen om
jag tabbar mig) och det får en att våga prova nya saker, nya grepp.
Jag kunde teckna det jag verkligen ville och strunta i att göra sånt
jag inte ville göra. I Frankrike har jag ibland känt mig tvungen att
göra vissa saker mot min vilja, något som inte är bra alls. Numera
försöker jag behålla den konstnärliga friheten i allt jag gör, men det
är svårt ibland.

Vilken av alla dina böcker har varit mest populär?
Det beror på vilken typ av popularitet du menar. Om man räknar
popularitet i antalet sålda böcker är det en serie kallad Fée
coquillette
, som sedan en vecka tillbaka visas som animerad serie
en av de största franska tevekanalerna (TF1 red anm) så med andra ord
finns det en risk att den att blir ännu mer populär. Men jag har också
gjort några böcker om elefanten Pomelo tillsammans med en kompis (Ramona Badescu red anm) där hon skrev och jag tecknade, den har blivit väldigt populär hos barn. Förlagssiffrorna är mindre viktiga för mig, det är mycket roligare att få höra att barn verkligen tycker om att läsa
något som jag har varit med och gjort. Pomelo har blivit översatt till
många språk, däribland svenska och det var till och med så att en
dockteater i Stockholm (Dockteatern Tittut red anm) satte upp Pomelo
som teater nu i höstas.

Vad inspireras du av?
Svår fråga. Jag vet faktiskt inte, allt inspirerar mig utan att jag
tänker på det. Böcker, andra illustratörers böcker, speciellt det jag
läste när jag var mindre, filmer och färgstarka ögonblicksbilder, sånt
jag ser en kort sekund och tycker är vackert och sedan sparar och
liksom rekonstruerar i mitt huvud.

Här kan du läsa mer om Benjamin Chaud och Eva Sussos arbete med nya boken Babo pekar.

Böckerna om Binta, Lalo och Babo och böckerna om Pomelo ges ut av Rabén&Sjögren.

Finaste fylla-i-boken

Efter att ha scannat igenom marknaden och bläddrat i massor och åter massor av sådana här “fyll i fakta om den första tiden i ditt barns liv för att minnas det för evigt”-böcker kan jag nu med säkerhet (nåja) slå fast: Det här är den finaste. Älskade barn – de första åren är så vansinnigt snyggt formgiven och så fint illustrerad att man blir en smula lycklig i själen av att titta i den. Plus att den är skönt befriad från allt vad stereotyper heter – den här boken passar alla barn och föräldrar oavsett kön, etnicitet, ålder, trosuppfattning och familjekonstellation. Bra också att den räcker rätt långt upp i åldrarna, det är inte bara ”Första Tanden” eller ”Första Skrattet” som gäller. Här kan man också fylla i ”Typiskt mig när jag är 4 år” och ”Mina favoritböcker” och annan livsviktig information om barnet när det blivit lite äldre. Jag har egentligen lovat mig själv att inte falla i det här träsket, och köpa en fyll-i-bok som jag sedan ändå inte kommer att fylla i, men alltså… den här måste jag nog faktiskt ändå ha. Så är det.

Älskade barn – de första åren är gjord av Li Söderberg och Katy Kimbell, och ges ut av Normal förlag.

Lycke och Lage lagom för de minsta

Idag har jag stiftat bekantskap med två nya bilderbokskaraktärer för små barn: Lycke och Lage. Lycke är liten, Lage är stor, och de bor tillsammans. I den första boken handlar det just om hur olika stora de är, och vilka fördelar de kan dra av sin storlek. Ibland (när man ska gömma sig i ihåliga trädet eller leka i bollhavet) är det till exempel MYCKET bättre att vara liten, som Lycke. Andra gånger (när man vill nå till äpplena i träden eller köpa biljett på bussen) är det bättre att vara stor, som Lage.  Fast vissa saker (mata fåglarna och äta glass) går lika bra att göra oavsett hur stor man är. Det är bra! I den andra boken Ibland är det bra att det är mörkt ska Lycke och Lage egentligen sova. Men det går inte så bra, för Lage vill ha lampan släckt och Lycke vill ha den tänd. Det tänds och släcks och tänds och släcks och tänds igen – och sedan är det lika bra att gå upp och leka en stund istället. Fast när man leker kurragömma, och vill gömma sig riktigt megasvårt, DÅ är det faktiskt bra om det är mörkt. För då ser inte den som letar lika bra…

Det är charmiga böcker, det här! Precis lagom nivå på vardagsäventyren för någon liten som tröttnat på de enklaste pekböckerna och behöver lite, lite mer att bita i. Roligt verkar de ha tillsammans också, Lycke och Lage. Klättra i träd, mata fåglar, åka på bussutflykt, käka glass, och leka kurragömma jättelänge fast man egentligen borde sova, liksom. Man blir ju avundsjuk!

Ibland är det bra att vara liten och Ibland är det bra att det är mörkt är skrivna av Lena Arro och illustrerade av Sara Gimbergsson. De ges ut av Opal.