Ögongodis

 

 

 En av mina absoluta favoritböcker i höst är utan tvivel Smaskens Damaskens av Laura Ruohonen och Erika Kallasmaa (i supersmart och fiffig översättning av Stella Parland). Konstigt nog, skulle jag vilja säga eftersom jag aldrig varit speciellt fäst vid exempelvis Lennart Hellsings böcker, som denna bok lite påminner om. Missförstå mig rätt. Jag kan verkligen se och förstå kvalitén hos Hellsing men jag har aldrig lyckats läsa hans böcker med hjärtat. Det gör jag däremot omedelbart med Smaskens Damaskens. Det känns så himla härligt med personligheter som Militantan, Kusin Cuisine och Sir Kasimir Mal som alla fastnar i direkt både på näthinnan och i skallen. Som den här om Sir Kasimir Mal :

“Dyr och delikat

är den långlivades mat”

säger playboyn som i tiden

svärma’ för strumpor i siden.

Och så ser vi bilden på honom här ovan där han sitter i slängkappa på en tjusig soffa och delar något av god kvalité med kniv och gaffel. Jag hoppas den här boken blir minst lika spridd i Sverige som den har blivit i Finland, där den har tagit slut och tryckts upp på nytt i flera upplagor. Det är rena fröjden att läsa den högt och bilderna hade jag kunnat ha i ram på väggen allihop.

Allt jag kan är en bok i Bonnier Carlsens retroserie En liten gyllene bok. FIB gav på ett liknande sätt ut sina Gyllene böcker under det tidiga femtiotalet, så det är inte omöjligt att konceptet kommer att kännas igen av nostalgiska far-och morföräldrar. När jag först hörde om de här böckerna tänkte jag direkt att detta är ännu en yttring av det hemmafruideal som har dominerat i några år nu. (Ni vet Mad Men, reklamen för diverse matberedare där det ser ut som om bilden är tagen direkt ur en gammal LIFE tidning, cupcakeyran , Stig Lindbergs revival osv.) Kanske var jag lite för hård. Allt jag kan är jättefin rent grafiskt och likaså är de andra titlarna jag har läst (Jul på landet, Brandkåren rycker ut) men det är däremot svårare med texten i samtliga. I allt jag ser rimmar flickan om hur hon försöker likna olika djur på gården och för ett mycket litet öra kan det nog fungera men för de flesta barn tror jag det blir lite för platt med rim som: “Kycklingarna pickar vant. Jag gör genast likadant.”. Själv är jag inte på något sätt ett undantag. Jag har många gånger tjusats av det på ytan så perfekta femtiotalet. Men när jag känner efter så föredrar jag nog ändå lite mer innehåll och lite ruffigare yta i längden.

Smaskens damaskens är skriven av Laura Ruohonen och illustrerad av Erika Kallasmaa och den ges ut av Söderströms förlag. Allt jag kan är skriven av Rut Krauss och illustrerad av Mary Blair. Den ingår i serien En liten gyllene bok som ges ut av Bonnier Carlsen.
Dela detta:

2 kommentarer, Lägg till din.

Jag var nog minst lika hård. Fast jag har ännu inte haft anledning av revidera min uppfattning…

http://lillabokhyllan.wordpress.com/2010/10/29/ar-gammalt-verkligen-gott/

Det här med Hellsing är speciellt. Han omskrivs som den store barnboksförfattaren, men jag gillade inte allls hans böcker som barn . Och jag får inte min son att lyssna när jag läser dem nu. Däremot har jag själv blivit "Hellsing-frälst" som vuxen. Nu älskar jag böckerna för språkets skull, nu kan jag ta till mig hans krumeluriga rim och verser. Läse "Nu är det djur igen" i går kväll!

Håller helt med kring "Allt jag kan". Det är en liten pärla. Min dotter fick den precis och vi älskar att läsa den. Hon fick även "Brandkåren rycker ut", men den är svårare – både i text och bild, tycker vi! Vi har även "Hönan och brödet", ur samma serie och den gillas också. Den innehåller mycket upprepningar, precis som "Allt jag kan" och det går hem hos dottern.

Lämna en kommentar