Snygga monster

En pekbok som verkligen gått hem både hos de vuxna och hos barnet i det här hemmet på sistone är Kenneth Anderssons Lilla Monsterboken. Snygg som tusan (tycker de vuxna, som verkligen gillar de grafiska monstrena till utseendet) och extremt rolig (tycker barnet). På sida efter sida får man se olika slags monster: Kramismonstret, Tittutmonstret, Pussmonstret, Minimonstret, Glassmonstret, Vrålmonstret, Blygismonstret, Sprattelmonstret och Kladdmonstret. Inte särskilt skräckinjagande, som ni hör.

Pussmonstret, Sprattelmonstret och Vrålmonstret är klart roligast, för de är så lätta att demonstrera och härma. Mon dieu, vad vrålmonstret vrålar, alltså! Och gosse, vad mycket pussar det delas ut av det där pussmonstret! Glassmonstret däremot – mycket svårare. Och Blygismonstret också, hur visar man att man är blyg så att en ettochetthalvtåring inte tolkar det som rädd? Vet inte, men det gör heller ingenting. De andra monstrena väger liksom upp.

Lilla monsterboken är gjord av Kenneth Andersson, och ges ut av Alfabeta. Den är i hård kartong.

Filmtajm.

Nyligen var jag med sonen på hans första biobesök. Besöket varade i trettio minuter. Trettio långa men ändå inte alls tråkiga minuter. Filmen vi såg var Vem? (efter de populära böckerna) illustrerad av Stina Wirsén och i regi av Jessica Laurén. Filmen bestod av åtta små, söta kortfilmer anpassade till de yngre barnen. Trots superskickliga övergångar mellan bilderna (alltså ingen dötid alls!) och stora känslor och hög igenkänningsfaktor började det liksom rycka i publiken (som ändå bestod av blandade åldrar) efter tre filmer. Efter fem filmer fick jag och några andra föräldrar börja valla våra barn i gångarna. Mest poppis av alla var den dramatiska Vem blöder? och även Vem bestämmer?. Båda dessa orsakade gurgel och jubel hos publiken. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att fundera över vilken ålder som vore den mest lämpliga för en film som denna. För klart är att min iver att släpa med sonen på ett år och fyra månader inte riktigt gav valuta för pengarna..

Det låter bra!

Det är himla kul med böcker där man uppmuntras göra ljud till bilderna och texten. Pernilla Geséns Det låter bra! är en riktig toppenbok inom kategorin. Den handlar om Lova (en tvååring skulle jag gissa) en morgon från att hon går upp till att pappa lämnar henne på dagis. Och Lova upptäcker en massa spännande ljud allt som morgonen fortskrider. Min favorit: “Snaar puh snaar puh Vad är det som låter? Pappa snarkar. Munnen blåser. Det låter bra!” Vissa ljud är lite svåra att härma, som till exempel pyyyyrlll som är en kaffekokare, eller Phuuää som är en bussdörr som öppnas. Men vad gör det? Lite utmaning bara. Desto lättare är det att härma pappapussljudet och katten som spinner.

Jag tycker väldigt mycket om Det låter bra! Bilderna är fina och enkla och det är få detaljer på sidorna, men de som finns där passar perfekt: en klocka, ett flygplan, djur, skor och en sol. Väldigt enkelt att hitta och känna igen. Det är också en enkel text (som märks på citatet ovan) och det blir tillsammans med bilderna och ljudningarna roligt att läsa högt.

Och dessutom: det är en pappa som sover, vaknar, gör frukost och går till dagis. Och Lova heter Lova, men kunde lika gärna hetat Love. Det är faktiskt bara i baksidestexten som Lovas namn nämns. Jag älskar när barnböcker blir politiskt korrekta utan att man märker det. Det är en väldigt svår balansakt att både förmedla något och samtidigt inte pekpinna läsaren. Men i Det låter bra! har författaren och illustratören lyckats väldigt bra. Vem som helst kan läsa den här boken och känna igen sig, oavsett var man bor eller vem man är. Det handlar om ljud runtomkring oss och det är så bra! Punkt.

Kolla inuti boken här!

Det låter bra! är skriven av Pernilla Gesén och illustrerad av Sara Gimbergsson. Den ges ut av B. Wahlströms.

Det låter bra!

Det är himla kul med böcker där man uppmuntras göra ljud till bilderna och texten. Pernilla Geséns Det låter bra! är en riktig toppenbok inom kategorin. Den handlar om Lova (en tvååring skulle jag gissa) en morgon från att hon går upp till att pappa lämnar henne på dagis. Och Lova upptäcker en massa spännande ljud allt som morgonen fortskrider. Min favorit: “Snaar puh snaar puh Vad är det som låter? Pappa snarkar. Munnen blåser. Det låter bra!” Vissa ljud är lite svåra att härma, som till exempel pyyyyrlll som är en kaffekokare, eller Phuuää som är en bussdörr som öppnas. Men vad gör det? Lite utmaning bara. Desto lättare är det att härma pappapussljudet och katten som spinner.

Jag tycker väldigt mycket om Det låter bra! Bilderna är fina och enkla och det är få detaljer på sidorna, men de som finns där passar perfekt: en klocka, ett flygplan, djur, skor och en sol. Väldigt enkelt att hitta och känna igen. Det är också en enkel text (som märks på citatet ovan) och det blir tillsammans med bilderna och ljudningarna roligt att läsa högt.

Och dessutom: det är en pappa som sover, vaknar, gör frukost och går till dagis. Och Lova heter Lova, men kunde lika gärna hetat Love. Det är faktiskt bara i baksidestexten som Lovas namn nämns. Jag älskar när barnböcker blir politiskt korrekta utan att man märker det. Det är en väldigt svår balansakt att både förmedla något och samtidigt inte pekpinna läsaren. Men i Det låter bra! har författaren och illustratören lyckats väldigt bra. Vem som helst kan läsa den här boken och känna igen sig, oavsett var man bor eller vem man är. Det handlar om ljud runtomkring oss och det är så bra! Punkt.

Kolla inuti boken här!

Det låter bra! är skriven av Pernilla Gesén och illustrerad av Sara Gimbergsson. Den ges ut av B. Wahlströms.

Fint, klassiskt och lyckat.

Superskickliga Kristina Digman har illusterat 13 klassiska barnvisor med sina vackra akvarellmålningar. Faktiskt är det just klassiska barnvisor i den här boken. Ofta brukar jag nämligen bli lite sur över vissamlingar där låtarna kallas “klassiska” trots att de är allt annat än just det. Här får man Videvisan, Majas Visa, Imse Vimse Spindel – menar kan det bli mer klassiskt än så? Just i det här specifika fallet är jag väldigt konservativ helt enkelt för att jag vill kunna sjunga med och briljera för de små i min omgivning utan att behöva traggla in låtarna på förhand. På skivan (det kommer med en sån så klart!) är det främst barn som sjunger låtarna tillsammans i grupp, men Mange Schmidt gör också några av låtarna och det visar sig bli en ganska bra balans faktiskt. Det här är i mina ögon och öron en riktigt lyckad bok som jag tror kan gå hem hos många nyblivna föräldrar.

Fint, klassiskt och lyckat.

Superskickliga Kristina Digman har illusterat 13 klassiska barnvisor med sina vackra akvarellmålningar. Faktiskt är det just klassiska barnvisor i den här boken. Ofta brukar jag nämligen bli lite sur över vissamlingar där låtarna kallas “klassiska” trots att de är allt annat än just det. Här får man Videvisan, Majas Visa, Imse Vimse Spindel – menar kan det bli mer klassiskt än så? Just i det här specifika fallet är jag väldigt konservativ helt enkelt för att jag vill kunna sjunga med och briljera för de små i min omgivning utan att behöva traggla in låtarna på förhand. På skivan (det kommer med en sån så klart!) är det främst barn som sjunger låtarna tillsammans i grupp, men Mange Schmidt gör också några av låtarna och det visar sig bli en ganska bra balans faktiskt. Det här är i mina ögon och öron en riktigt lyckad bok som jag tror kan gå hem hos många nyblivna föräldrar.