Älgen som scrapbookar

Älgar är verkligen väldigt stora djur, har ni tänkt på det? Jag har tänkt på det. En gång cyklade jag in i en älgs bakben mitt i natten, och fast det är typ femton år sedan har jag fortfarande inte riktigt hämtat mig från chocken. Har således ett lite smått problematiskt förhållande till älgar. Men älgen Ernst gillar jag ändå!

 

Han är visserligen stor – skitstor. Så stor att han inte får plats i sin egen bok. Ibland får benen plats, men då syns inte hornen. Och ibland får magen plats, men då ryms inte de långa benen. What to do? Ernst löser det med lite scrapbook-skills, och klipper och klistrar så det står härliga till. På sista sidan kan man veckla upp hans verk – en ganska stor plansch där hela den härliga älgen verkligen får plats.

 

Det är rätt hisnande faktiskt – han ÄR verkligen stor. Sa jag det? Men han kommer undan med det, för han är ganska gullig samtidigt (speciellt den gigantiska mulen vill man klappa på). Jag gillar illustrationerna, den gigantiska och klumpiga älgen mot skira bakgrunder av rutigt scrapbook-papper. Och det är kul med en älg som huvudperson, inte ofta man ser det!

 

Älgen Ernst är skriven av Catherine Rayner och ges ut av Turbine förlag.

Vilma säger titta och hejdå.

Det gömmer sig någonting under en filt, vi får syn på en fot och sen kommer hela Vilma fram. Sen ser vi ett tryne, det är en gris! Vilma säger titta är ganska spännande, men bara en liten stund. Vilma säger hejdå är roligare. Här ska Vilma till dagis på morgonen och säger hejdå till allt och alla hon går förbi: apan, grisen, huset, bussen, mamma och vagnen. Och till sist får vi som läser säga hejdå till Vilma på förskolan. Fast vi har såklart hjälpt Vilma att säga hejdå under hela boken. Inte det mest spännande vi läst på sista tiden men liksom trevligt ändå, vardagligt och inbjudande. Skön slöläsning helt enkelt.

Vilma säger titta och Vilma säger hejdå är skriven av Anna Ribbing och illustrerad av Lisa Gunnarsson. De ges ut av Rabén&Sjögren.

Vilma säger titta och hejdå.

Det gömmer sig någonting under en filt, vi får syn på en fot och sen kommer hela Vilma fram. Sen ser vi ett tryne, det är en gris! Vilma säger titta är ganska spännande, men bara en liten stund. Vilma säger hejdå är roligare. Här ska Vilma till dagis på morgonen och säger hejdå till allt och alla hon går förbi: apan, grisen, huset, bussen, mamma och vagnen. Och till sist får vi som läser säga hejdå till Vilma på förskolan. Fast vi har såklart hjälpt Vilma att säga hejdå under hela boken. Inte det mest spännande vi läst på sista tiden men liksom trevligt ändå, vardagligt och inbjudande. Skön slöläsning helt enkelt.

Vilma säger titta och Vilma säger hejdå är skriven av Anna Ribbing och illustrerad av Lisa Gunnarsson. De ges ut av Rabén&Sjögren.

Augustnomineringarna!

För en timme sedan tillkännagavs det vilka titlar som är nominerade till Augustpriset i år. Två bilderböcker kunde man hitta på barn- och ungdomsbokslistan: Jag tycker inte om vatten, av Eva Lindström och Tänk om… av Lena Sjöberg.

De konkurrerar om priset med fyra böcker för äldre barn: Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring, Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld, Det händer nu av Sofia Nordin och Jag finns av Maja-Maria Henriksson.

Den 22 november får vi veta vilken bok som får årets pris! Har ni någon favorit?

Bland truckar och betongbilar.

Säg den stad eller tätort i Sverige där det inte byggs en massa för jämnan. Knappt kommer vi utanför dörren förrän vi ser någon schakta, borra, gräva eller platta. Med all säkerhet är det fler än jag som inte vet vad ens hälften av de här maskinerna gör eller heter. Men nu finns det en räddning för oss alla! Och det kan vi tacka Ulf Nilsson och Sarah Sheppard för. I Vi letar konstiga bilar får vi följa tre barn och en vuxen på väg till biblioteket. På vägen ser de en massa konstiga bilar. Det är gatsopbilen (den kunde jag), vägvälten, en schaktmaskin, markvibrator, hjullastare, dumper, Simon Snorkel (den har jag aldrig hört talas om, heter den verkligen så?) och en massa annat. Och så får vi läsa jättekort om vad maskinerna gör. Jättefint illustrerade, detaljrikt och precist. Men det är inte bara maskinervi får lära oss om minsann, det är också fjärilar och humlor:

Bofink är en av Sveriges vanligaste fåglar. Den kan bo på en grön plätt mitt i staden. När den kommer i mars sjunger den en liten trudelutt som låter som “SNÄLLA FRÖKEN KAN VI GÅ TILL BIBBLAN”.

Trots att det finns en bakomliggande skönlitterär berättelse så är det här framförallt en faktabok. Och som sådan kan man också läsa den lite hur man vill. Från början, från mitten eller lite hur som helst. Det  myllrar av fakta och av bilder och är hur bra som helst!

Vi letar konstiga bilar är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Sarah Sheppard. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Bland truckar och betongbilar.

Säg den stad eller tätort i Sverige där det inte byggs en massa för jämnan. Knappt kommer vi utanför dörren förrän vi ser någon schakta, borra, gräva eller platta. Med all säkerhet är det fler än jag som inte vet vad ens hälften av de här maskinerna gör eller heter. Men nu finns det en räddning för oss alla! Och det kan vi tacka Ulf Nilsson och Sarah Sheppard för. I Vi letar konstiga bilar får vi följa tre barn och en vuxen på väg till biblioteket. På vägen ser de en massa konstiga bilar. Det är gatsopbilen (den kunde jag), vägvälten, en schaktmaskin, markvibrator, hjullastare, dumper, Simon Snorkel (den har jag aldrig hört talas om, heter den verkligen så?) och en massa annat. Och så får vi läsa jättekort om vad maskinerna gör. Jättefint illustrerade, detaljrikt och precist. Men det är inte bara maskinervi får lära oss om minsann, det är också fjärilar och humlor:

Bofink är en av Sveriges vanligaste fåglar. Den kan bo på en grön plätt mitt i staden. När den kommer i mars sjunger den en liten trudelutt som låter som “SNÄLLA FRÖKEN KAN VI GÅ TILL BIBBLAN”.

Trots att det finns en bakomliggande skönlitterär berättelse så är det här framförallt en faktabok. Och som sådan kan man också läsa den lite hur man vill. Från början, från mitten eller lite hur som helst. Det  myllrar av fakta och av bilder och är hur bra som helst!

Vi letar konstiga bilar är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Sarah Sheppard. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

I väntan på förskolan

Snart, bara om två knappa månader, börjar Siri på förskolan. Det vet ju inte hon något om och jag tror dessutom att hon kommer att älska det från dag ett. Men jag blir nervös av det hela.  Det känns så stort, plötsligt är bebisen borta och in kommer ett barn. Eller en “dagisflicka” som kusin Ines säger. Som tur var finns det böcker att trösta sig med. Kjelle börjar på hunddagis till exempel. Kjelle bor tillsammans med Bettan och de har ett väldigt lugnt och mysigt liv. Men en dag får Bettan ett jobb och Kjelle måste börja på hunddagis. Det är jättekul säger Bettan, men hon ser inte så övertygande ut. Och Kjelle vill inte. Hur kommer de andra hundarna vara? Säkert stora, arga och dumma.

Det är en fin och enkel historia av Kajsa Gordan (som har skrivit en serie kapitelböcker som är fantastiskt bra) och Mia Maria Güettlers illustrationer är lika fina de. Det är en blåaktig ton över hela boken och det är tecknat med svaga konturer. Det blir liksom lite drömskt och lågmält. Jag tror boken fungerar för alla som ska börja dagis (eller deras föräldrar), men lika bra för alla andra som älskar hundar eller som bara vill läsa en bra bok!

Kjelle börjar på hunddagis är skriven av Kajsa Gordan och illustrerad av Mia Maria Güettler. Den ges ut av Berghs förlag. 

I väntan på förskolan

Snart, bara om två knappa månader, börjar Siri på förskolan. Det vet ju inte hon något om och jag tror dessutom att hon kommer att älska det från dag ett. Men jag blir nervös av det hela.  Det känns så stort, plötsligt är bebisen borta och in kommer ett barn. Eller en “dagisflicka” som kusin Ines säger. Som tur var finns det böcker att trösta sig med. Kjelle börjar på hunddagis till exempel. Kjelle bor tillsammans med Bettan och de har ett väldigt lugnt och mysigt liv. Men en dag får Bettan ett jobb och Kjelle måste börja på hunddagis. Det är jättekul säger Bettan, men hon ser inte så övertygande ut. Och Kjelle vill inte. Hur kommer de andra hundarna vara? Säkert stora, arga och dumma.

Det är en fin och enkel historia av Kajsa Gordan (som har skrivit en serie kapitelböcker som är fantastiskt bra) och Mia Maria Güettlers illustrationer är lika fina de. Det är en blåaktig ton över hela boken och det är tecknat med svaga konturer. Det blir liksom lite drömskt och lågmält. Jag tror boken fungerar för alla som ska börja dagis (eller deras föräldrar), men lika bra för alla andra som älskar hundar eller som bara vill läsa en bra bok!

Kjelle börjar på hunddagis är skriven av Kajsa Gordan och illustrerad av Mia Maria Güettler. Den ges ut av Berghs förlag.