Sista boken i Hejhej-serien.

Det är med ett styng i hjärtat jag plockar upp den sista boken i Gunna Grähs Hejhej serie. 2006 kom de första böckerna, Dino och Lilla Kurren och Tutu och tant Kotla och placerade sig högt upp på listan hos många bilderboksälskare. Dino och Lilla Kurren handlar om den lilla pojken Dino som letar efter sina kompisar och istället hittar en slokörad Heikki och ett gäng tomma ölburkar bakom en buske. Heikki är ledsen för att han har glömt att ge sin katt Lilla Kurren mat och Dino erbjuder sig att låna hans nycklar och ordna biffen. I samma område, fast under vinterhalvåret, utspelar sig en annan historia om tidningsbudet Tutu och tant Kotla. Tant Kotla håller koll på allt som händer i trappen och Tutu drömmer om ett liv som busschaffis medan han går sin dagliga tidningsrunda. Så möts de båda över en kopp kaffe och delar sina minnen från barndomen. Något år senare kom Syrma och Tocke Broms. Boken om kioskinnerhaverskan Syrma som säljer en nitlott till den gnälliga gubben Tocke Broms för att strax därefter sälja honom en högvinst.

Nu avslutas serien med Mehmet och Lilla Luna. Mehmet kör sin grönsaksbil och Lilla Luna leker med sin boll på gatan. Deras vägar korsas när Mehmet tvärbromsar, i rädsla för att köra på Lilla Luna, så en äppellåda åker av flaket. Mehmet flyger ur bilen, skärrad för det som just höll på att hända. Lilla Luna blir förstås också rädd, speciellt när Mehmet skäller på henne för att hon lekt på vägen. Men så hjälps de åt att samla ihop äpplena och i slutet skiljs de som vänner.

Alla böckerna i serien är mycket fina skildringar över det storalilla livet i förorten. Jag tycker verkligen om att man spontant får träffa karaktärerna igen, som när den nyfikna Tant Kotla sticker fram sin nuna när Mehmet och Lilla Luna håller på att lägga tillbaka äpplena i lådan. Det är de yttre händelserna som Gunna Grähs fokuserar på men ändå är det så lätt att fatta tycke för de olika personligheterna. Enligt mitt tycke är det fortfarande Dino och lilla Kurren som utmärker sig mest i serien. Den är så glad och sorglig och på samma gång så full av hopp att det är omöjligt att inte bli berörd. Mehmet och Lilla Luna är fin och följer samma tradition som i de tidigare böckerna MEN det är ändå något jag saknar. Kanske är det humorn och bristen på pekpinnar som jag tycker mig ha sett i de övriga böckerna. Här får jag ändå en fingervisning om att man inte ska leka på gatan och för en sekund blir det ganska allvarligt. Eller så är det mest att jag vet att jag aldrig kommer få träffa de här människorna igen, ett ofrivilligt avsked liksom. Slutligen är det en sak jag undrar apropå de här böckerna. Uppskattas de verkligen av barn? Jag har ännu aldrig hört något barn lovprisa dem, däremot är hyllningskören bland de vuxna unison. Berätta gärna i en kommentar hur ni upplever mottagandet bland våra yngre vänner. Jag vill veta!

Dela detta:

6 kommentarer, Lägg till din.

fru Avigt



Å jag har väntat på den här sedan jag hörde Gunna Grähs prata om serien – då ännu inte någon del utkommen – på Litteralund för några år sedan. Jag älskar de andra böckerna i serien och ska nog se till att plocka fram och läsa dem för barnen, jag minns faktiskt inte vad de har sagt. Ena barnet kan dock troligtvis uppskatta denna lite extra då det är en namne i ena huvudrollen, det brukar vara uppskattat då det inte händer så ofta.

Jag gillar också boken.

Lotta



Hej,
Jag gillar verkligen de här böckerna men … inte min son! Jag har lånat två av dem och läst hemma för min då 4 årige son och det gick inte hem alls. Jag vet inte om det var för tidigt, men samtidigt är det definitivt försent nu när han är 6 år. Han har helt släppt bilderböcker.

Anna



Min 3,5 år gamla son läser gärna alla böckerna och har uppskattat dem länge. Han tycker det är jätteroligt när han känner igen karaktärerna från tidigare böcker när de dyker upp i periferin.

Hanna



Min 3-åring gillar Dino och lilla kurren jättemycket, hon tycker det är kul med att Dino får mata Kurren och att Kurren blir glad och busar och att det är mycket att titta på på bilderna hemma hos Heikki, men tror nog knappast hon tar in det sorgliga med alkoholism. Själv tycker jag det är skönt att bilderna för en gångs skull avspeglar en förortsmiljö och för att människor som är lite utslagna (=heikki) får vara med men ändå varmt och bra. Vi bodde i Bergsjön när jag först kom över boken och det var så fint att kunna plocka fram en bok med lite varm igenkänning där teckningarna inte är på barn i villor eller "fina" lägenhetshus med trägolv och innergårdar. Sen läste vi Smyrna och Tocke Brom, den gillade hon inte så mycket, troligen för att historien inte var så tilltalande, tyckte mest det var kul att Dino var med.

Helena



Jag var nyligen på föreläsning med Gunna Grähs, vilket var en fantastisk upplevelse! En ynnest att få höra en författare och illustratör berätta om sina böcker. Och vi fick också den äran att ta del av ett nytt manus till en Hej hej-bok, så ännu är det inte slut, trots att Gunna själv tidigare trodde det.

Hej hej-böckerna kommer att ligga under julgranen i år, till min fyraåring. Jag hoppas hon kommer att tycka om dem, hon älskar att leta detaljer i bilder. Sedan tror jag nog att min sjuåring kommer att kunna läsa dem med behållning också, trots att han är "för stor", för han har ett fint bildsinne. Även om texten är för torftig för hans smak.

Lämna en kommentar