Sommarlektyr för minstingen.

Som många av er säkert har märkt njuter även vi på Bokunge av semester, sol och andra ljuvligheter. Vi slappar på stränder, i trädgårdar och på balkonger. En sak som kan vara lite frustrerande i dessa tider är när minstingarna inte alls verkar vilja ha lugn och ro utan snarare ännu mer action och underhållning när de märker att föräldrarna försöker varva ner. I det läget kan en muta vara på sin plats. Några ganska nyttiga mutor som inte innehåller socker eller annat onyttigt är pekböckerna ovan. Jag har upptäckt att de kan sysselsätta även den mest rastlösa i alla fall en liten stund. Badböcker är oslagbart, dem kan man leka med precis var man vill. B Wahlströms har gett ut två nya badböcker i år till exempel. Böcker med ljudeffekter är, som vi skrivit tidigare, en annan bra sysselsättning. Franska förlaget Gallimard Jeunesse har kommit med två nya titlar i serien Mes petits imagiers sonores. En bok med endast fågelljud och en annan med ljuden från våra vanligaste husdjur. Fotoböckerna om Liten (Litens bästa saker, Litens många ansikten) är nya för i år och ges ut av Alfabeta. De ger en ordentlig dos igenkänning för ettåringen. Sist men inte minst har vi den UNDERBARA boken Sommar  som med sina färgstarka och ljuvliga illustrationer sätter vilket sommarhjärta som helst i brand. 

Gittan åt alla!

Jo, jag vet att det är att slå in varenda öppen dörr som finns, men ändå: Gud vad jag verkligen gillar Pija Lindenbaums böcker om Gittan! Sonen är för liten ännu, vi pekar bara på gråvargarna och sjunger den sorgliga visan, men jag läser hela texten i smyg och längtar. Så jädra geniala böcker! Mest av allt gillar jag den ängsliga Gittans förvandling från fegast på dagis till bossigast i vargskogen i Gittan och Gråvargarna, men de bröliga älgbrorsorna kommer sannerligen inte långt efter.

Det finns väl ingen som har missat de här böckerna, va? För om ni har det – fixa snarast. Gittan = ett måste. Så är det bara.

Gittan och gråvargarna, Gittan och älgbrorsorna och Gittan och fårskallarna är alla skrivna och illustrerade av Pija Lindenbaum. De ges ut av Rabén & Sjögren, och finns också samlade i en samlingsvolym, Boken om Gittan.

Sommarpyntat

Så tänkte vi. Och det blev tivolifärger och sommar. Kan man behöva, eller hur!? Och nu är det lättare att hitta oss på Fejjan också. Hoppas ni gillar det lika mycket som vi!

Sista boken i Hejhej-serien.

Det är med ett styng i hjärtat jag plockar upp den sista boken i Gunna Grähs Hejhej serie. 2006 kom de första böckerna, Dino och Lilla Kurren och Tutu och tant Kotla och placerade sig högt upp på listan hos många bilderboksälskare. Dino och Lilla Kurren handlar om den lilla pojken Dino som letar efter sina kompisar och istället hittar en slokörad Heikki och ett gäng tomma ölburkar bakom en buske. Heikki är ledsen för att han har glömt att ge sin katt Lilla Kurren mat och Dino erbjuder sig att låna hans nycklar och ordna biffen. I samma område, fast under vinterhalvåret, utspelar sig en annan historia om tidningsbudet Tutu och tant Kotla. Tant Kotla håller koll på allt som händer i trappen och Tutu drömmer om ett liv som busschaffis medan han går sin dagliga tidningsrunda. Så möts de båda över en kopp kaffe och delar sina minnen från barndomen. Något år senare kom Syrma och Tocke Broms. Boken om kioskinnerhaverskan Syrma som säljer en nitlott till den gnälliga gubben Tocke Broms för att strax därefter sälja honom en högvinst.

Nu avslutas serien med Mehmet och Lilla Luna. Mehmet kör sin grönsaksbil och Lilla Luna leker med sin boll på gatan. Deras vägar korsas när Mehmet tvärbromsar, i rädsla för att köra på Lilla Luna, så en äppellåda åker av flaket. Mehmet flyger ur bilen, skärrad för det som just höll på att hända. Lilla Luna blir förstås också rädd, speciellt när Mehmet skäller på henne för att hon lekt på vägen. Men så hjälps de åt att samla ihop äpplena och i slutet skiljs de som vänner.

Alla böckerna i serien är mycket fina skildringar över det storalilla livet i förorten. Jag tycker verkligen om att man spontant får träffa karaktärerna igen, som när den nyfikna Tant Kotla sticker fram sin nuna när Mehmet och Lilla Luna håller på att lägga tillbaka äpplena i lådan. Det är de yttre händelserna som Gunna Grähs fokuserar på men ändå är det så lätt att fatta tycke för de olika personligheterna. Enligt mitt tycke är det fortfarande Dino och lilla Kurren som utmärker sig mest i serien. Den är så glad och sorglig och på samma gång så full av hopp att det är omöjligt att inte bli berörd. Mehmet och Lilla Luna är fin och följer samma tradition som i de tidigare böckerna MEN det är ändå något jag saknar. Kanske är det humorn och bristen på pekpinnar som jag tycker mig ha sett i de övriga böckerna. Här får jag ändå en fingervisning om att man inte ska leka på gatan och för en sekund blir det ganska allvarligt. Eller så är det mest att jag vet att jag aldrig kommer få träffa de här människorna igen, ett ofrivilligt avsked liksom. Slutligen är det en sak jag undrar apropå de här böckerna. Uppskattas de verkligen av barn? Jag har ännu aldrig hört något barn lovprisa dem, däremot är hyllningskören bland de vuxna unison. Berätta gärna i en kommentar hur ni upplever mottagandet bland våra yngre vänner. Jag vill veta!

Längtan som känns

 

 – Hej då Olivia, vinkar kompisen.

Men Olivia har redan glömt honom.

Hon skrattar och dansar iväg och kommer inte alls ihåg att vinka hej då.

Olivia lämnar ett hål efter sig.

På gatan och i Kompisen.

 

För nästan ett år sedan kom den första bilderboken om nallen Kompisen och hans Olivia. Jag gillade Kompisen är för liten (som vi skrev om här) då, och jag gillar verkligen nya Kompisen längtar också. Den här gången ska Olivia åka bort och inte komma tillbaka förrän imorgon. Kompisen får inte följa med. “Du kan leka med dockan under tiden”, säger Olivia. “Det blir väl kul?” Men Olivia vet inte att man inte kan ha kul när man längtar. Kompisen kan varken äta eller leka eller sova, knappt andas. Han kan bara längta. Och tiden går så långsamt, så långsamt, så långsamt. När är det imorgon?

Bilden av hur kompisen sitter uppkrupen i fönstret och tittar efter Olivia och på regnet (som regnar från insidan) sticker som små nålar i mig. STACKARS KOMPISEN! Och jädra Olivia, som bara sticker utan att vinka hej då! Vad är det för stil?

Tur för Olivia (och för mig. Och framförallt för Kompisen!) att det slutar bra. Plötsligt är det imorgon, Kompisen hör skuttande steg på gatan, och Olivia kommer tillbaka med öppen famn. Då växer Kompisen. Han har klarat det! Han överlevde! Och så här med facit i hand – är det inte så att det egentligen kanske är lite skönt att längta? Som ett slags bevis, liksom? Så länge man har någon att längta efter är man aldrig ensam.

Kolla in ett smakprov på den här fina bilderboken här. Jag gillar att den tar Kompisen på största allvar och inte skämtar bort hans längtan med en handviftning. Det kan göra ont att längta. Även om den man längtar efter bara är borta en dag, en timme eller två minuter.

Kompisen längtar är skriven av Moni Nilsson, och illustrerad av Per Gustavsson. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Längtan som känns

 

 – Hej då Olivia, vinkar kompisen.

Men Olivia har redan glömt honom.

Hon skrattar och dansar iväg och kommer inte alls ihåg att vinka hej då.

Olivia lämnar ett hål efter sig.

På gatan och i Kompisen.

 

För nästan ett år sedan kom den första bilderboken om nallen Kompisen och hans Olivia. Jag gillade Kompisen är för liten (som vi skrev om här) då, och jag gillar verkligen nya Kompisen längtar också. Den här gången ska Olivia åka bort och inte komma tillbaka förrän imorgon. Kompisen får inte följa med. “Du kan leka med dockan under tiden”, säger Olivia. “Det blir väl kul?” Men Olivia vet inte att man inte kan ha kul när man längtar. Kompisen kan varken äta eller leka eller sova, knappt andas. Han kan bara längta. Och tiden går så långsamt, så långsamt, så långsamt. När är det imorgon?

Bilden av hur kompisen sitter uppkrupen i fönstret och tittar efter Olivia och på regnet (som regnar från insidan) sticker som små nålar i mig. STACKARS KOMPISEN! Och jädra Olivia, som bara sticker utan att vinka hej då! Vad är det för stil?

Tur för Olivia (och för mig. Och framförallt för Kompisen!) att det slutar bra. Plötsligt är det imorgon, Kompisen hör skuttande steg på gatan, och Olivia kommer tillbaka med öppen famn. Då växer Kompisen. Han har klarat det! Han överlevde! Och så här med facit i hand – är det inte så att det egentligen kanske är lite skönt att längta? Som ett slags bevis, liksom? Så länge man har någon att längta efter är man aldrig ensam.

Kolla in ett smakprov på den här fina bilderboken här. Jag gillar att den tar Kompisen på största allvar och inte skämtar bort hans längtan med en handviftning. Det kan göra ont att längta. Även om den man längtar efter bara är borta en dag, en timme eller två minuter.

Kompisen längtar är skriven av Moni Nilsson, och illustrerad av Per Gustavsson. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Poppig barnmusik för hela familjen!

Bästa fyndet på himla länge är Bröderna Lindgrens skiva för barn Bröderna Lindgren presenterar meningen med livet. Och eftersom jag blev så förtjust har jag nu också gått och investerat i den förra skivan Vuxen barnmusik.  Min favorit just nu är Amanda “Hajen” Bergmans medverkan på låten Superhjälten. Den är så himla fin att lyssna på dagar då man känner sig lite svag och ömklig. Lyssna här. Resten av låtarna kan man ju så klart höra på Spotify, om man råkar ha det.

Bröderna Lindgren är, som någon kanske vet, söner till självaste Barbro Lindgren. Hennes och Kristina Digmans nya bok Dagbok från hönshuset skriver vi om här på Bokunge alldeles snart! Håll koll.

Svensktryckta pekböcker – finns de?

”Vilket bullshit! Det kan väl ändå inte vara sant?”

Det var min första tanke när jag såg att Alvina förlag skrivit att Sommar (som vi skrev om här) var ”Sveriges första miljömärkta pekbok”. Men det kanske det visst kan vara, visade det sig. I alla fall om man menar pekbok som i småbarnsbok med hårda kartongsidor.

Efter en snabb koll bland de sexton hårda kartongpekisar (från olika svenska förlag) jag hittar i bokhyllan hemma kan jag konstatera att 100% av dem har tryckts i Kina, och inte är miljömärkta. Och det är ju inget statistiskt underlag att skriva hem om egentligen, men ändå en fingervisning om vart det lutar. Varför böckerna trycks i Kina är inte så konstigt egentligen. Dels kan de kinesiska tryckerierna trycka de hårda kartongböckerna (till skillnad från många svenska tryckerier), dels är det också mycket billigare för förlagen.  Men så speciellt miljösnällt är det inte, om man jämför med att trycka böckerna i Sverige.

Alvina förlag själva säger att de fick kontakta ungefär 25 svenska (Svanen och FSC-certifierade) tryckerier innan de hittade något som vågade försöka sig på att trycka en pekbok med hårda kartongsidor. ”Ett tryckeri sa till och med att det troligen inte har tryckts någon pekbok i Sverige sedan 70-talet” säger Kristina Hoas på Alvina.

Och igen smyger sig den där skeptiska känslan på. Kan det verkligen vara så länge sedan? PÅ RIKTIGT? Om du som läser Bokunge vet mer (eller vill tycka till) i den här frågan – speak up!  Kanske sitter du rent av med en hel rad exempel på svensktryckta pekböcker med hårda kartongsidor? Kommentera!

Fina och enkla barnvisor

I förordet till Du och jag och min lilla cykel berättar Jujja Wieslander att både hon och Marit Törnqvist under en längre tid hemligen beundrat varandras arbeten och närt en dröm om att få göra en bok tillsammans. Vi som läsare får verkligen tacka att de tog blad från mun och nådde ut till varandra! Resultatet blev nämligen en väldigt vacker visbok med låtar/texter av Jujja och Tomas Wieslander som tolkats i bild av av Marit Törnqvist. Storheten ligger i kombinationen av Wieslanders enkla barnvisor om vardagsgrejer som att få ett sår på knäet, leka träd eller gå och lägga sig och Törnqvists illustrationer som tar hela sidor i anspråk med sina rika färger. Litet och stort möts i fullständig harmoni! Det är ett översvallande betyg, jag vet, men ni kan ju se här att jag har rätt! Eller gå och bläddra i boken i en affär.

Flera av låtarna är klassisker som “Hej vädret”, “Bang bang balans”, “Fel sko”, “Det kom blod” och “Vick på rumpan-affärn”. Och inte minst favoriten “Pappa och mamma” som jag vet får minst ett barn till sig i trasorna här i kvarteren där vi bor.

Och till sist: ett stort plus för att alla låtar i boken finns med på CD-skivan som kommer med. Inte bara en låt av tre som det kan vara utan faktiskt varenda en! Vilket ju är jättebra om man har svårt att uttyda noter till låtar som man aldrig hört förut.

Du och jag och min lilla cykel är skriven av Jujja Wieslander och illustrerad av Marita Törnqvist. Den ges ut av Rabén&Sjögren.