Grattis Jan Lööf!

2010 verkar bli ett stort år för bilderboksmakaren Jan Lööf. Inte nog med att han fyller 70 år – han tilldelas dessutom årets Selma Lagerlöfpris och kammar hem både ära och 100 000 kronor i prispengar.

Så här säger juryn i sin motivering:

“Med sin magiska realism av ord och bild skapar Jan Lööf världar där alla åldrar och känslor får plats. Fantasins jättebin surrar i hans fall med en alldeles originell och egenartat trösterik ton.”

Selma Lagerlöfs litteraturpris delas ut vid en ceremoni i Sunne den 14 augusti, och tidigare pristagare är bland andra Per Olov Enquist, Kristina Lugn, Birgitta Stenberg, John Ajvide Lindqvist och Lars Gustafsson. Kul att en barnboksförfattare får priset i år!

Ny bok av Lööf kan vi förresten vänta oss i september. Då släpps hans nya bilderbok Pelle på planetfärd.

Jan Lööf ligger bakom en lång rad bilderböcker, bland annat Sagan om det röda äpplet, Morfar är en sjörövare, Skrotnisse, Ta fast Fabian, Födelsedagspresenten och en massa böcker om Pelle. De ges alla ut av Bonnier Carlsen. Foto Krister Broberg.

Mumin för bebisar

I samband med att Mumin firar födelsedag ger Alfabeta ut en hela rad med nya Muminböcker och pysselhäften – bland annat de här två, Mumins lilla bok om siffror och Mumins lilla bok om ord. Det är småbarnsböcker båda två, pekböcker i hård kartong. I sifferboken räknar man från 1-10 med Mumin, 1 mumintroll, 2 träd, 3 paraplyer och ja, ni fattar. I ordboken får man lära sig ord som äpple, mugg, snäcka och målarfärg. “En chans att introducera Muminvärlden redan på bebisstadiet” heter det när det talas om de här böckerna. Och det är det ju verkligen! En fin sådan, faktiskt. Ändå kan jag inte låta bli att någonstans tänka FUSK! när jag ser dem. Tove Jansson är ju liksom… död. Svårt att göra nya böcker då.

Det händer titt som tätt det här, att det ges ut nya böcker “i upphovsmannens goda anda”, fast upphovsmännen själva sedan länge gått ur tiden. Nya Nicke Nyfikenböcker. Nya Grodanböcker. Nya Nalle Puhböcker. Jag fattar ju varför, och jag fattar ju att de går hem (ofta ser man ju faktiskt inte ens skillnad på originalet och “kopiorna”), men lovebomba det här fenomenet – det tänker jag ändå inte göra. Kultursnobbigt – oh yes. Må så vara. Jag väntar i alla fall hellre tills barnet är äldre och köper den helt äkta muminvaran Vem ska trösta knyttet och Hur gick det sen?

Mumins lilla bok om siffror och Mumins lilla bok om ord ges ut av Alfabeta. Muminfigurerna i böckerna är original av Tove Jansson, men de är satta i helt nya miljöer (skapade i Tove Janssons anda).

Mumin för bebisar

I samband med att Mumin firar födelsedag ger Alfabeta ut en hela rad med nya Muminböcker och pysselhäften – bland annat de här två, Mumins lilla bok om siffror och Mumins lilla bok om ord. Det är småbarnsböcker båda två, pekböcker i hård kartong. I sifferboken räknar man från 1-10 med Mumin, 1 mumintroll, 2 träd, 3 paraplyer och ja, ni fattar. I ordboken får man lära sig ord som äpple, mugg, snäcka och målarfärg. “En chans att introducera Muminvärlden redan på bebisstadiet” heter det när det talas om de här böckerna. Och det är det ju verkligen! En fin sådan, faktiskt. Ändå kan jag inte låta bli att någonstans tänka FUSK! när jag ser dem. Tove Jansson är ju liksom… död. Svårt att göra nya böcker då.

Det händer titt som tätt det här, att det ges ut nya böcker “i upphovsmannens goda anda”, fast upphovsmännen själva sedan länge gått ur tiden. Nya Nicke Nyfikenböcker. Nya Grodanböcker. Nya Nalle Puhböcker. Jag fattar ju varför, och jag fattar ju att de går hem (ofta ser man ju faktiskt inte ens skillnad på originalet och “kopiorna”), men lovebomba det här fenomenet – det tänker jag ändå inte göra. Kultursnobbigt – oh yes. Må så vara. Jag väntar i alla fall hellre tills barnet är äldre och köper den helt äkta muminvaran Vem ska trösta knyttet och Hur gick det sen?

Mumins lilla bok om siffror och Mumins lilla bok om ord ges ut av Alfabeta. Muminfigurerna i böckerna är original av Tove Jansson, men de är satta i helt nya miljöer (skapade i Tove Janssons anda).

Borde bloggen bli mer kritisk?

Idag skriver Andreas Palmaer i DN Kultur om barnboksbloggar under rubriken “Barnboksbloggen lovebombar de recensionslösa”.

“Vuxenboksförfattare som kommer ut på stora förlag sover ofta oroligt när de släpper en ny bok, men barnboksförfattare kan sova gott. Oavsett förlag, många recenseras över huvud taget inte i tidningar, teve eller radio. Därför är barnboksbloggarna viktiga. Ett inlägg på den ambitiösa barnboksbloggen Bokunge kan vara det enda recensionsliknande en författare får.”

Tillsammans med Bokunge får bokbloggarna Flaskposten, Bokfreak, Bokhora, Tokig i barnböcker, Böcker kan ta dig vart du vill, Bokträdet och Barnboksprat en släng uppmärksamhet, och det gillar man ju givetvis! Dessutom skriver Palmaer att vår (bokbloggarnas) främsta förtjänst är att vi är moderna. När dagspressen ältar sin egen barndoms hjältar och skriver om Åke Holmberg och Hellsing, skriver bokbloggarna om nya författare och illustratörer. Också kul, för modern vill man ju gärna vara!

Men (för det kommer ett men)… barnboksbloggarna är lite för entusiastiska, tycker Palmaer. Vi “ääälskar bilderna” och “kastar oss över böckerna” och det eviga lovebombandet blir monotont. Och i det har han så klart också en poäng – det blir lite tjatigt om man kastar kärlek hela tiden, det har vi på Bokunge reflekterat över själva också. Men det är också lite knivigt att komma runt det där. Bokunge har hela tiden haft som främsta ambition att tipsa om bra böcker i barnboksutgivningen, så att fler barnfamiljer hittar dem. Inte att kritiskt granska allt som ges ut. Den ambitionen får som följd att vi oftare väljer att skriva hyllande inlägg om sådant vi gillar, och ligger lågt med resten. Och visserligen håller vi med om att det verkligen kan behövas att någon axlar det kritiska ansvaret när det gäller barnkultur (dagspressen själva gör det ju snart inte alls längre) – men är det vi som ska göra det? Vi vet inte, riktigt. Vi skulle absolut kunna lägga vår tid på att dissa böcker vi inte gillar i lika hög grad som vi hyllar sådant som faller oss på läppen – men vill vi det? Och vill du som läser (förälder/författare/illustratör/barnboksjunkie eller vem du nu kan vara) att vi ska göra det?

Tyck hemskt gärna till om det här i omröstningen i högerspalten, eller i kommentarsfältet! Vi vill ha din åsikt.

Läs Palmaers text här.

I valet och kvalet

Måste säga att jag inte vet vad jag egentligen tycker om Adlibris nya barnsatsning. Visst, bra att de separerar barnlitteraturen från det övriga gyttret men ändå. Det är nåt som skaver i mina ögon. Kanske är jag en  sån som tycker det är jobbigt med all sorts marknadsföring som riktas mot barn och deras välvilliga föräldrar? Nä, det tror jag faktiskt inte. Jag tror mer att det handlar om min rädsla för att Adlibris bara ska tänka sälja sälja sälja och mest fronta de där böckerna som jag skrev om här. Flams-tramset. Som att de vore de enda böckerna som fanns. Men det är ju en delikat fråga så klart för om det är dessa böcker som mest efterfrågas så måste det väl vara så? Eller måste det det? Om man som förälder och konsument inte har tid att sätta sig in i barnboksvärlden är det då inte rätt självklart att man köper det som barnen verkar vilja ha, det som finns på dagis, det som kompisarna har eller då det som Adlibris erbjuder? Hade man gjort annorlunda köp/val om man hade fått fler alternativ presenterade för sig? Jag vet faktiskt inte. Kanske biter jag mig själv i svansen nu, men vi på Bokunge är ju faktiskt inget vinstdrivande företag, vi är bara tre personer som råkar älska barnböcker. Och vi försöööker så in i Norden, trots att det ibland är svårt med tanke på de stora förlagens mycket bredare utgivning, att skriva om så många böcker från så många förlag vi bara kan hitta.

Det här är farligt.

 Hur ska man veta som ett litet barn vad om är farligt av allt det som känns läskigt och hotfullt? Det är så mycket som är nytt och otäckt i den stora världen och den egna känslan och fantasin styr med järnhand. Författaren Karin Henrikssons idé med Farligt på riktigt är att reda ut allt det här (nåja, en liten del av det i alla fall).

Boken handlar om Matilda som är tre år. Hon är hemma hos sin mormor och morfar och så börjar de att prata om vad som egentligen är farligt. Är bilar farliga till exempel? Eller dinosaurier och monster? Eller att leka med mat i munnen? Idén till boken är intressant, jag kan se framför mig hur den kan väcka diskussion om en massa andra saker som kan vara potentiella hot för en ung människa. Och illustrationerna är jättefina, Maarit Gunnervall använder en collageteknik med mycket färg och utnyttjar hela uppslag att vräka ut sig på.

Men det finns bitar som jag inte är så förtjust i. Jag tycker att texten i allt för hög grad antar ett vuxenperspektiv och svaren på frågorna blir väldigt pedagogiska:

“Är det farligt att få en spruta? Nej! Den sticks och sen är det över. Vaccinet i sprutan skyddar dig mot otäcka sjukdomar.”

eller

“Är det farligt att få mat i munnen? Ja! Små bitar kan fastna och då är det svårt att få luft.”

Svaren är ju rätt och så, men det blir liksom lite snustorrt och vuxet. Hade jag varit barn och velat reda ut vad som var farligt eller inte så hade jag nog inte heller undrat över det där med att leka med mat i munnen. Jag hade hellre funderat på vad som händer när man leker med en haj eller med en borrmaskin precis som i Petter Lidbecks och Lisen Adbåges Kan man? Och egentligen är jag skeptisk till idén att reda ut vad som är farligt på riktigt. Jag tror att barn utvecklas och växer bättre om de själva får upptäcka världen. En kollega till mig berättade en anekdot om hur en pappa hanterade sin dotters rädsla för ett stort golvur. Han tog rädslan på allvar och började utrusta både dottern och sig själv i skyddskläder varje gång de skulle gå förbi klockan. En dag upptäckte dottern förmodligen det bisarra i situationen och att det faktiskt bara var en klocka. Helt ofarlig. Och hon hade blivit lite större. 

Farligt på riktigt är skriven av Karin Henriksson och illustrerad av Maarit Gunnervall. Den ges ut av Schildts förlag.

Mat till hungriga små rivjärn.

Alltså när man har ätit potatis i sex dagar i streck och utan att blinka plockar ut potatis ur kylen sjunde dagen på raken, då kanske det är dags för nån slags inspiration? Det kan jag lova att ni får om ni läser Husmorsorna – the ultimate köksalmanacka. Jag har hittat en hel massa fina och faktiskt ibland lite mer utmanande recept där mellan pärmarna. Och allt är liksom tänkt att täcka upp årets alla dagar OCH tillfredsställa matbegären hos våra minsta små. Visst låter det prima! Och mer därtill. Dessutom har Anette Rosvall och Emma Hamberg en blogg med recept. Bloggen heter så klart Husmorsorna.

Husmorsorna – the ultimate köksalmanacka ges ut av Bonnier Fakta och är gjord av Emma Hamberg & Anette Rosvall.

När månen blev utbränd.

Joar Tiberg är kanske mest känd som poet. I sommar kommer han till exempel med en ny bok för vuxna på Bonniers. Men Tiberg gör också bilderböcker för barn tillsammans med andra. Nyligen skrev Lisa H om bilderboken Vårsång som är skriven av Tiberg och illustrerad av Anna Bengtsson. Och nu kommer bilderboken Månen blev rädd som är ett samarbete mellan Tiberg och illustratören Anna Höglund. Jag läste den och fick en släng av hjärtsnörp.

Månen tycker ingenting är värt längre. Han har ont i benen, han är rädd morgon som kväll och han drömmer mardrömmar mitt på blanka dagen.

“Barnen såg det där, när de la ner skedarna, när middagen var färdig, gick de fram till fönstret med sina pappor. Och de såg att månen var svag. Att det var något som fattades.”

Tom inombords går månen till sin vän solen och ber om råd. Och lite förvånande är det allt när den mäktiga solen säger att hon faktiskt inte vet vad det är som har hänt med månen. Däremot säger hon att hon har hört att något liknande har hänt med vissa stjärnor, att de helt plötsligt har blivit ledsna och inte har velat lysa mer. Det krävs ingen psykolog för att misstänka att månen helt enkelt är utbränd. Så fasligt är det. Och värre blir det för snart känner månen att han vill gråta men helt enkelt inte kan. Så han går tillbaka till solen och ber om hjälp. Denna gången kan solen faktiskt hjälpa honom lite. Hon berättar om en mörk plats dit man kan komma och få hjälp av stjärnorna att lära sig gråta. Så dit beger sig månen.

Jag får associationer till George Johansson och Anna-Clara Tidholms Vad tänker Knodden? och faktiskt också till den fina bilderboken Ibland regnar det.. av Mimmi Tollerup-Grkovic och Malin Anclair. Månen blev rädd är helt enkelt en fantastisk bok med helt magiska svepande illustrationer som verkligen förstärker allt det som månen känner och tänker. En bok att läsa högt och filosofera över tillsammans. Om och om igen.

Månen blev rädd ges ut av Raben och Sjögren och är skriven av Joar Tiberg och illustrerad av Anna Höglund. Vad tänker Knodden? ges ut av Natur och Kultur och är skriven av George Johansson och illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Ibland regnar det.. ges ut av Opal och är skriven av Malin Anclair och illustrerad av Mimmi Tollerup-Grkovic.

 

Årets kulturgärning!

För några år sedan kom jag över det danska författarparet Oscar K (Ole Dalgaard) och Dorte Karrebæks bok Carlos och c:o. Jag blev hänförd, helsåld och undrade varför i hela friden denna bok inte fanns översatt till svenska. Berusad av ett slags barnkulturrus vågade jag mig på en egen översättning och skrev brev till det äkta paret och erbjöd mina tjänster. Ole och Dorte blev eld och lågor och översättningen hamnade så småningom hos Raben&Sjögren. Där den stannade. Vad det berodde på är  alldeles glasklart. Ett. Jag var ingen professionell översättare. Två. Boken var alldeles för vågad för den svenska bilderboksmarknaden. Så i vintras fick jag höra att det svenska förlaget Daidalos hade med en av Ole och Dortes böcker i sin kommande utgivning. Återigen blev jag helt till mig i trasorna.

I de recensioner jag läst hittills (boken kom ut i början av mars) är det oväntat positiva omdömen. Men en fråga som återkommer om och om igen är: Vem vänder sig boken till? Ulla Rhedin på DN recenserade, för ganska exakt ett år sedan, den danska utgåvan: “Djärvt och vackert, poetiskt, ömsint, tänkvärt och väldigt långt från samtida svensk bilderbok. Det ska bli ett sant nöje att se hur svenska förlag tänker hantera denna utmaning”. Så nu kanske ni undrar, vad är det som gör boken så himla speciell och svårhanterad?

Idiot! handlar om den utvecklingsstörde August som vandrar genom en stad (och på samma gång genom livet) tillsammans med den spöklika gestalt som är hans mamma. August blir allt äldre men i sinnet förblir han ett litet barn. I handen håller han en plastpåse i ett snöre som han kallar Odjuret. Augusts mamma blir under promenaden också äldre och hon oroar hon sig för hur hennes son ska klara sig utan henne i livet. I slutet av boken är hon gammal och tärd och beslutsamt ger hon August några piller och tar med sig honom till andra sidan. Illustrationerna är grå och till en början ganska återhållsamma men ju mer tiden går och ju mer döden närmar sig desto mer utbredda och livliga blir de. Dorte Karrebæk är för mig en av de allra bästa barnboksillustratörerna i världen idag och det bekräftas ännu en gång i denna bok.

Boken chockar säkert många, precis som tidigare böcker av författarparet har gjort, eftersom de innehåller ord och händelser som är så tabu att man knappt vågar tänka dem. Men det är min övertygelse att det inte alls handlar om att kränka någon eller för den delen att provocera. Det handlar om att man vill berätta något som betyder något. Exakt vad det betyder är egentligen heller inte så viktigt utan det viktiga är att böcker som Idiot öppnar upp och bidrar till att barn och vuxna vill förstå. Därför är böcker som Idiot och för den delen också Den Arge av Gro Dahle och Svein Nyhus (också Daidalos) SÅ viktiga. Så TACK Daidalos för att ni bryter mark med två starka och viktiga bidrag till den svenska bilderboksutgivningen.

Idiot är skriven av Oscar K. och illustrerad av Dorte Karrebæk och ges ut av Daidalos.