Finaste pekboken på länge

Här: Ett knippe koncentrerad svensk sommarkänsla förpackat som en pekbok med hårda kartongsidor – Sara Lundbergs bilder i den här boken är så fina att man känner sommarlovskänslan i hela kroppen, trots att det kyliga regnet som smattrar mot fönstret gör sitt bästa för att protestera. 

Den här (svanmärkta och miljösnälla) pekboken är det finaste jag sett i pekboksväg på mycket länge. Jag vill flytta in i den, och sitta och meta i den där sjön jag också. Eller å! Äta frukost på den där verandan där barnen sitter med sina skrapade sommarknän och käkar prickiga korv-mackor bredvid prästkragar och rosor. Så himla, himla, himla fint.

Bläddra och tjuvtitta i boken här!

Sommar är gjord av Sara Lundberg, och den ges ut av Alvina förlag.

Bokunge möter Kitty Crowther.

Igår fick Bokunge en stund med 2010 års ALMA-pristagare, den belgiska författaren och illustratören Kitty Crowther. Vi ställde några frågor om läsning och inspiration.


Vad har läsning betytt för dig?

Mycket. Jag har en hörselskada som gjorde att jag ofta kände mig utanför när jag var liten. Så böckerna fungerade länge för mig som en tillflykt och tröst. Det var så fantastiskt hur böckerna kunde ge en möjligheten att se in i andra människors världar.  

Du  har två söner, har du läst för dem?

Ja, mycket. Théodore är snart 13 och Elias är elva och det är framförallt Elias som älskar böcker. Nuförtiden är jag lite tröttare, eller trött är kanske inte rätt ord, men i alla fall blir det inte att vi läser i samma utsträckning. Dessutom är mina barn så olika som personer och när jag läser för dem båda så säger ofta den store: ”Kan du läsa den meningen en gång till mamma..” eller ”vad är det nu den mannen gör för något?”. Jag har mer och mer insett att vissa barn och tonåringar behöver en historia som börjar på en punkt och går rakt framåt mot en annan punkt. För om handlingen går fram och tillbaka med en massa förvecklingar så tappar de bort sig. Förra året när Théodore slutade skolan fick han en bok. En slags detektivroman för ungdomar som är ganska dåligt skriven men han tycker det är en fantastisk bok just för att den har en klar och tydlig handling och för att den följer en rak linje. Jag hade en vän som var författare och skrev fantasyböcker, Pierre Bottero. Han gick bort för inte så länge sedan och jag kände att jag ville läsa hans böcker igen för att jag saknade honom så. Så jag tog med mig en av böckerna på en bilresa och läste högt för Elias. Efter fyra kapitel höll jag på att tappa andan och då sa Elias ”Det är okej mamma, jag läser för dig istället.”. Så det gjorde han och han älskade boken. Elias läser mycket manga och jag läser hans böcker också. Manga är ett fantastiskt ämne att konversera över. Man kan tycka så mycket om personerna i böckerna, om stilen, om animationerna!

Hade ni några favoritbilderböcker när dina barn var små?

Helt klart. Boken Här är det lilla huset av Barbro Lindgren och Eva Eriksson läste vi om och om igen. Vi älskade den! Och sen den franska illustratören och författaren Nadjas bok Le chien bleu var en annan stor favorit.

Vad vill du berätta med dina böcker?

Ingenting! Jag vill bara berätta historier. Se det som att du är ute och vandrar på tundran. Om du vill kan du plocka upp några stenar och fortsätta gå eller så bara går du rakt fram hela tiden, utan att stanna.

Detta är alla skandinaviska bilderböcker som på olika sätt tar upp barns utsatthet. (Idiot! Den arge och Siv sover vilse). Våld i hemmet, barnamord och ren och skär ensamhet. Finns det någonting du tycker skulle vara för svårt att hantera i en barnbok?

Det är svårt för mig att säga för när jag gör böcker så vet jag aldrig vad som kommer att hända. Allt händer under arbetets gång. Men en sak som jag inte tror att jag skulle göra, men man kan ju aldrig veta, är att skriva en bok om en annan kultur än min egen. Det är för mig så främmande när författare och illustratörer gör det. Jag menar, man har ju inte levt i den kulturen..så vad kan man då bidra med?

När du började din karriär som illustratör och författare hade du några förebilder då? Har dessa förändrats över tid eller har du samma inspirationskällor än idag?

Jo visst hade jag förebilder. Bland annat Tomi Ungerer, Maurice Sendak och så förstås Beatrix Potter. Jag brukar kalla Beatrix Potter min ”spirit grandmother”. Jag beundrar hennes liv så mycket. Hon skrev kodad dagbok. Det måste ha varit en svår kamp att vara sig själv och leva ensam som kvinna under den Viktorianska tiden. Två andra inspirationskällor är den svenske konstnären Jockum Nordström och den otroliga illustratören Harriët van Reek. Hennes webbsida är underbar!

Slutligen, vilken av dina böcker är du mest stolt över?

Det var bra att du frågade så för om du hade frågat vilken av mina böcker som var min favorit, så hade det varit som att fråga vilket av mina barn som är min favorit. Mest stolt är jag över boken Moi et Rien. En bok som ännu inte finns på svenska.

Läs mer om Kitty Crowther här.

Se också Ulla Rhedins och Johanna Lindbäcks samtal med Kitty Crowther på Kunskapskanalen nu på måndag den 31/5 klockan 16.00.

En speciell vän

Vuxna kan också ha låtsasvänner. Det är kanske inget man pratar om, men så är det. Kornelia har i alla fall en, han heter Bengtsson och han har varit hennes vän ända sedan hon var liten. Han har följt henne genom åren, från skolålder till den första kyssen och vuxenlivet med böcker och arbete. Bengtsson är genom hela livet en drömvän. När Kornelia passades av en sur barnflicka lekte hon istället med Bengtsson, när mamma inte kunde kom han istället och lyssnade när hon läste dikt på julfesten och nu när hon är vuxen håller han henne sällskap i allt hon gör. De äter frukost, går på bio och ibland träffar de Kornelias väninnor (fast då är Bengtsson rätt sur). Kornelia kunde ibland önska att han kunde laga saker som andra karlar, eller att han kunde kyssas, men på det stora hela är hon nöjd.

Mitt emot Kornelias hus har det flyttat in en man som heter Konrad. Han har bott i ett jättefint litet hus ute på landet, men så skadade han benet och fick flytta till en praktisk lägenhet inne i stan. Konrad är ensam och ledsen och känner sig vilsen. Han saknar sin hund Hubbe och livet ute på landet. De stora livsmedelsaffärerna skrämmer honom med sina stora utbud och maxiförpackningar så han slutar handla där helt och håller. Istället äter han pizza varje dag från pizzerian runt hörnet. Ibland ser han Kornelia ute på gatan när hon går och lappar bilar och han tycker att hon har så glada steg. Så en dag råkar Konrad och Kornelia vara på pizzerian samtidigt, och deras ögon möts:

Hon tittar ut över restaurangen, och möter plötsligt en vänlig och lite sorgsen blå blick. Förvirrad ser hon ner i pizzan, som stirrar tillbaka med sina svarta olivögon.

Det är så mycket som inte skrivs rakt ut i texten, men som man kan ana sig till mellan raderna eller i de detaljrika illustrationerna. Ibland tänker jag på Roy Anderssons filmer när jag läser. Det är någonting med alla ensamma vuxna och den gemensamma längtan efter vänskap och kärlek. Det är fint!

Konrad och Kornelia är skriven av Katarina von Numers-Ekman och illustrerad av Christel Rönns. Den ges ut av Schildts förlag.

Kitty Crowther till Litteralund på torsdag

Årets mottagare av ALMA-priset kommer på torsdag till Litteralund (i Lund) och håller en pristagarföreläsning. Är du i närheten och har tid tycker vi att du ska ta dig dit. Då får du samtidigt se Skissernas museum! Gå in på Litteralunds hemsida för mer information och anmälan.

Kitty Crowther till Litteralund på torsdag

Årets mottagare av ALMA-priset kommer på torsdag till Litteralund (i Lund) och håller en pristagarföreläsning. Är du i närheten och har tid tycker vi att du ska ta dig dit. Då får du samtidigt se Skissernas museum! Gå in på Litteralunds hemsida för mer information och anmälan.

Kolla in katten!

Jag är verkligen ingen kattmänniska (dryga, jobbiga djur, de där rackarna) så det här är anmärkningsvärt: Idag har jag oooat och aaaat över en KATTBOK. Vem kunde ana? Wilbur den gula katten är (uppenbarligen) en bilderbok med bilder som är mycket svåra att motstå. Den handlar om Wilbur, son till en röd kattmamma och en vit kattpappa – men konstigt nog är han själv alldeles knallgul. Ingen vet varför, och Wilbur HATAR sin gula päls. “Där går guldfisken” jamar grannens randiga katt efter honom, och Wilbur skäms. Han är trött på att vara gul. Kanske kan färgen på pälsen gå bort om han badar med schampo? Eller rullar sig i lera? Eller kanske är Wilburs räddning att bara gå ut om natten – när färger inte syns så bra? Han testar det, och stryker nöjd omkring i stadsnatten, helt grå som vilken katt som helst. Han blir modigare här, när ingen ser hur gul han är. Och så träffar han Nadia – tjejkatten vars blotta närvaro får Wilbur att rodna bakom den gula pälsen. De finner varandra direkt, Nadia och Wilbur. Men hur ska det gå när Nadia får veta hur Wilbur ser ut i dagsljus? I hela sin illgula prakt?

Det går bra, kan jag avslöja. Det går mycket, mycket bra! Och Wilbur den gula katten (boken, inte katten) åker raka vägen med mig hem till den kattbesatta sonen. Jag tror den kan bli en ny favorit, faktiskt. Visst, berättelsen är verkligen på gränsen till för gullig på sina ställen, men ibland är det ju just precis sådant man vill åt. Lite tufsiga katter med stukad självkänsla som hittar en stolthet i att inte se ut som alla andra till slut. Fint!

Wilbur den gula katten är skriven av Gry Kappel Jensen, och illustrerad av Sissan Richardt. Den är översatt av Hanna Semerson, och ges ut av Turbine förlag.

Livet!

Pernilla Stalfelt har skrivit en massa böcker som berör saker barn är väldigt intresserade av. Kärlekboken, Dödenboken, Hårboken, Våldboken och inte minst Bajsboken, omåttligt populär bland alla barn såvitt jag vet. Nu kommer hennes senaste i serien: Livetboken. Och den håller samma stil och nivå som de tidigare böckerna. Det kryllar av bilder och hänger inte ihop på något vettigare sätt än att allt handlar om livet. Det närmsta boken kommer något som liknar en röd tråd är när livet jämställs med tid. Då får vi se människan genom ett liv, först

Man föds = 0 år. | Man börjar gå = 1 år. Man dricker välling.| Man börjar skolan. 6 år och dricker mjölk. | Man blir större och längre. 14 år. Man dricker läsk. | Man får bröst och handväska och börjar jobba. 25 år. Man dricker kaffe latte.

Och så fortsätter det. Man blir äldre och dryckesvanorna förändras. Sen kanske man föds igen? Men förutom den här livsbetraktelsen i boken så finns det ingen början eller slut, precis som i de tidigare böckerna. Man kan helt enkelt läsa dem hur man vill. Bakifrån, från mitten, från sidan ett. Och det tycker jag är trevligt. Kanske är det också en förutsättning för att man ens ska kunna skriva en bok en ett så stort ämne som livet (eller om bajs för den delen)?

Stalfelt associerar fritt kring ämnet. Inget är för stort eller för litet för att få vara med. Vi lever för att vi andas, känner lukten av en jordgubbe eller kan ta i sniglar om man törs. Och man simmar, dansar, skuttar, bajsar eller skalar kottar (om man är en ekorre). Under ett liv kan man spela dataspel, måla hjärtan, suga på en napp eller pussas med luciakronor. Jag gillar som ni kanske förstår de här böckerna väldigt mycket. Av en massa anledningar. Framförallt för att jag tycker att ämnena, sätten att illustrera och att berätta alltid passar så klockrent ihop. Det är liksom skissartat nedslängt på pappret som för att fånga det stora snabbt, snabbt innan det smiter iväg. Så blev det visst en bok. Vilken tur!

HÄR kan du få ett smakprov ur boken.

Livetboken är skriven och illustrerad av Pernilla Stalfelt. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

Livet!

Pernilla Stalfelt har skrivit en massa böcker som berör saker barn är väldigt intresserade av. Kärlekboken, Dödenboken, Hårboken, Våldboken och inte minst Bajsboken, omåttligt populär bland alla barn såvitt jag vet. Nu kommer hennes senaste i serien: Livetboken. Och den håller samma stil och nivå som de tidigare böckerna. Det kryllar av bilder och hänger inte ihop på något vettigare sätt än att allt handlar om livet. Det närmsta boken kommer något som liknar en röd tråd är när livet jämställs med tid. Då får vi se människan genom ett liv, först

Man föds = 0 år. | Man börjar gå = 1 år. Man dricker välling.| Man börjar skolan. 6 år och dricker mjölk. | Man blir större och längre. 14 år. Man dricker läsk. | Man får bröst och handväska och börjar jobba. 25 år. Man dricker kaffe latte.

Och så fortsätter det. Man blir äldre och dryckesvanorna förändras. Sen kanske man föds igen? Men förutom den här livsbetraktelsen i boken så finns det ingen början eller slut, precis som i de tidigare böckerna. Man kan helt enkelt läsa dem hur man vill. Bakifrån, från mitten, från sidan ett. Och det tycker jag är trevligt. Kanske är det också en förutsättning för att man ens ska kunna skriva en bok en ett så stort ämne som livet (eller om bajs för den delen)?

Stalfelt associerar fritt kring ämnet. Inget är för stort eller för litet för att få vara med. Vi lever för att vi andas, känner lukten av en jordgubbe eller kan ta i sniglar om man törs. Och man simmar, dansar, skuttar, bajsar eller skalar kottar (om man är en ekorre). Under ett liv kan man spela dataspel, måla hjärtan, suga på en napp eller pussas med luciakronor. Jag gillar som ni kanske förstår de här böckerna väldigt mycket. Av en massa anledningar. Framförallt för att jag tycker att ämnena, sätten att illustrera och att berätta alltid passar så klockrent ihop. Det är liksom skissartat nedslängt på pappret som för att fånga det stora snabbt, snabbt innan det smiter iväg. Så blev det visst en bok. Vilken tur!

HÄR kan du få ett smakprov ur boken.

Livetboken är skriven och illustrerad av Pernilla Stalfelt. Den ges ut av Rabén&Sjögren.