En riktig småbarnsfavorit som finns i billighetsformat numera är Polly Dunbars Pingvin. Skildringen av Ville, som får en pingvin i present, är så sjukt charmig, va! Han blir glad först, Ville, för presenten. Men ganska snabbt blir byts glädjen mot frustration. Pingvin pratar ju inte! Fast Ville gör sin roligaste min, dansar sin stolligaste dans och tar på sig sin festligaste hatt så är Pingvin knäpptyst. Inte ens när Ville lipar åt honom, härmar honom eller skriker, gråter och sliter sitt hår säger Pingvin ett jota. SÄG NÅNTING! vrålar till slut Ville i ren desperation. Men då tycker lejonet som går förbi att det får vara nog med väsnande från Ville och käkar upp honom. Slurp, bara! I ett helt uppslag får läsaren sitta med andan i halsgropen och smälta det faktum att Ville blev uppäten av ett lejon. Bara så där! Sedan rycker Pingvin äntligen in och reder upp situationen…

En högläsningssuccé hos dryga ettåringen, det här! Och själv är jag mycket förtjust i både Ville och Pingvin, även vid den trettiofjärde omläsningen. Bilden av hur Ville härmar Pingvin för att provocera har varit fnissframkallande varje gång hittills, och jag känner inga tendenser till att tröttna än på ett tag faktiskt.

Pingvin är skriven och illustrerad av Polly Dunbar, och översatt av Frida Nilsson. Den ges ut av Natur & Kultur, och kom nyligen ut i det billigare formatet Äppelböckerna.