Apropå..

Ulla Rhedin skriver om ”Sockrade siffror. Mer flams-trams i barnlitteraturen” under Idé&Kritik i dagens DN (9/3-10). Rhedin skriver i och med publiceringen av Svenska Barnboksinstitutets årliga statistik att statistiken visar upp ”blinda” vilseledande siffror när den säger att fler bilderböcker gavs ut 2009 än under 2008. Det hon menar är att det under 2009 visserligen gavs ut fler bilderböcker men att statistiken inte säger något om böckernas kvalitet. Och visst har hon en poäng. Vi på Bokunge har redan frågat oss flera gånger i år var alla intressanta bilderböcker har tagit vägen. Att bläddra igenom Vårens böcker var dyster läsning, det går inte att förneka, men att läsa Svenska Barnboksinstitutets statistik över fjolårets samlade utgivning var nog ännu dystrare, skulle jag säga. Helt plötsligt blir det glasklart varför det finns och har funnits så lite intressant att skriva om. Och jag förstår precis varför jag aldrig har hört talas om ens hälften av de 508 titlarna som gavs ut under 2009. Svaret är skrattretande enkelt. En stor del av utgivningen var helt enkelt översättningar av engelska eller amerikanska böcker som exempelvis de om Rorri Racerbil eller Molly mus. Då frågar sig Ulla Rhedin hur det kan komma sig att Sverige ”storknar under den utländska subkulturen” när andra nordiska länder inte gör det? Personligen har jag för lite erfarenhet av de andra ländernas utgivning för att kunna ställa den frågan. Men jag undrar om det verkligen kan vara lönsamt i det långa loppet för förlagen att satsa så hårt på denna typ av masskultur. För oavsett hur lätt det än kan vara att rucka på sitt kvalitetsbegrepp i dessa tider bör man vara smärtsamt medveten om att det tar tid att vinna tillbaka sitt anseende som ett kvalitativt förlag.

(Jag instämmer i kritiken mot flams-tramset men vilka böcker som kan betraktas som flams-tramsiga kan diskuteras. Jag gillar ju till exempel detta och detta. Vilket antagligen är rena supertramset i någon annans ögon.)

Apropå..

Ulla Rhedin skriver om ”Sockrade siffror. Mer flams-trams i barnlitteraturen” under Idé&Kritik i dagens DN (9/3-10). Rhedin skriver i och med publiceringen av Svenska Barnboksinstitutets årliga statistik att statistiken visar upp ”blinda” vilseledande siffror när den säger att fler bilderböcker gavs ut 2009 än under 2008. Det hon menar är att det under 2009 visserligen gavs ut fler bilderböcker men att statistiken inte säger något om böckernas kvalitet. Och visst har hon en poäng. Vi på Bokunge har redan frågat oss flera gånger i år var alla intressanta bilderböcker har tagit vägen. Att bläddra igenom Vårens böcker var dyster läsning, det går inte att förneka, men att läsa Svenska Barnboksinstitutets statistik över fjolårets samlade utgivning var nog ännu dystrare, skulle jag säga. Helt plötsligt blir det glasklart varför det finns och har funnits så lite intressant att skriva om. Och jag förstår precis varför jag aldrig har hört talas om ens hälften av de 508 titlarna som gavs ut under 2009. Svaret är skrattretande enkelt. En stor del av utgivningen var helt enkelt översättningar av engelska eller amerikanska böcker som exempelvis de om Rorri Racerbil eller Molly mus. Då frågar sig Ulla Rhedin hur det kan komma sig att Sverige ”storknar under den utländska subkulturen” när andra nordiska länder inte gör det? Personligen har jag för lite erfarenhet av de andra ländernas utgivning för att kunna ställa den frågan. Men jag undrar om det verkligen kan vara lönsamt i det långa loppet för förlagen att satsa så hårt på denna typ av masskultur. För oavsett hur lätt det än kan vara att rucka på sitt kvalitetsbegrepp i dessa tider bör man vara smärtsamt medveten om att det tar tid att vinna tillbaka sitt anseende som ett kvalitativt förlag.

(Jag instämmer i kritiken mot flams-tramset men vilka böcker som kan betraktas som flams-tramsiga kan diskuteras. Jag gillar ju till exempel detta och detta. Vilket antagligen är rena supertramset i någon annans ögon.)

Vårens (årets? världens?) finaste bok

Hörni, hörni, hörni, lyssna nu, för det här är viktigt. Nu ges Barbro Lindgrens gamla berättelse Sagan om den lilla farbrorn ut med helt nya bilder av Eva Eriksson, och jag skojar inte, det är det finaste, finaste, finaste jag kanske någonsin sett, ni MÅSTE läsa den! MÅSTE!

“Det var en gång en liten farbror”, börjar den. “Det var en mycket ensam liten farbror. Ingen brydde sig om honom fast han var snäll. De tyckte han var för liten. Och så tyckte de han såg för dum ut.”

 En dag går den lilla farbrorn ut och sätter upp lappar på träden. LITEN ENSAM FARBROR SÖKER EN VÄN, skriver han. Och så sätter han sig på trappan och väntar. I tio dagar och tio nätter väntar han, men ingen vill bli hans vän. Ingen ser honom ens. Men så, den tionde natten, känner plötsligt den lilla farbrorn en kall nos i handen. När han tittar upp ser han en stor hund vid sin sida.

Den lilla farbrorn blir så lycklig att han ramlar i backen. En vän! Han har fått en vän! Han behöver inte vara ensam mer! Och runt omkring honom slår blommorna ut och fåglarna sjunger sitt högsta.

De blir ett oslagbart par, den lilla farbrorn och hunden. För varje dag blir gräset grönare och grönare och farbrorn och hunden blir lyckligare och lyckligare. Tills det en dag kommer en flicka och sätter sig på trappen bredvid dem, och hunden flyttar sin kalla nos från farbrorns hand till flickans… Då kniper det till i den lilla farbrorn och världen blir suddig omkring honom. Ska han bli ensam nu igen?

Ja, herregud alltså! Jag kan inte ens titta i den här boken utan att få en klump i halsen. Det finns INGEN som skildrar ensamhet bättre än Eva Eriksson, och det finns INGEN som får till en text som Barbro Lindgren! Och visst, det är en outsägligt sorglig berättelse till stora delar, och visst, man behöver nog några år på nacken för att klara av den, men alltså… så fin den är! Och så OERHÖRT lycklig man blir av slutet!

Skulle kunna strössla världen med tusen och ett adjektiv till, men slutar här. Läs den bara. Okej?

Sagan om den lilla farbrorn är skriven av Barbro Lindgren, illustrerad av Eva Eriksson och ges ut av Karneval förlag. Alla illustrationer i inlägget är fotade från boken (färgerna kan säkert avvika lite från verkligheten).

Störigt men sött

Alltså… visserligen håller jag verkligen med om att man får epilepsi bara av att slänga en blick i Moshi moshi kawaii-böckerna, men ärligt… är de inte rätt söta ändå, de här figurerna? Det tycker jag nog!

Nya boken Var är prinsessan Jordgubbs-Moshi? (inte att förväxla med den mycket snarlika titeln Var är Jordgubbs-Moshi?) kommer i slutet av mars. Och det finns pysselböcker också! Hela härligheten ges ut av Rabén & Sjögren.

Störigt men sött

Alltså… visserligen håller jag verkligen med om att man får epilepsi bara av att slänga en blick i Moshi moshi kawaii-böckerna, men ärligt… är de inte rätt söta ändå, de här figurerna? Det tycker jag nog!

Nya boken Var är prinsessan Jordgubbs-Moshi? (inte att förväxla med den mycket snarlika titeln Var är Jordgubbs-Moshi?) kommer i slutet av mars. Och det finns pysselböcker också! Hela härligheten ges ut av Rabén & Sjögren.

Godis äts på lördagar.

Varför får barn bara äta godis på lördagar? Jo, för annars kommer GODISTROLLET och tar dig! Men inte på lördagar som sagt för då vilar Godistrollet. Lillebror i den underbara familjen Kanin är lite skeptisk till det hela. Och vad ska han tro när han ser sin pappa klämma i sig en massa godis på en alldeles vanlig vardag utan att något troll dyker upp? Hittepå? Klart att han passar på att smaka när pappa inte ser. Och då kommer GODISTROLLET och drar upp honom ur kaninhålan! Med sjumilakliv bär det av genom Sagoskogen. Ajaj, hur ska detta sluta?

Det här är en underbar bok för alla godistroll som gärna äter godis dagarna i ända. Och den fungerar alldeles utmärkt för andra också för den delen. Det är bara att frossa i Jonna Björnstjernas myllrande illustrationer och fantasifulla berättelse. Och den stora frågan: kan man få nog av godis?

Sagan om den underbara familjen Kanin och Godistrollet är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Karaktärer vi kan

Ooookej, musen Molly. Du må vara väldigt omtyckt med dina tydliga konturer och klara färger och spännande luckor och flikar att dra sönder lyfta på och fan och hans moster, men alltså, nu känner jag ändå så här: Har du kanske inte gjort ditt snart? Räcker det inte med de tusentre titlar som redan finns? Eller är det bara jag?

Svar till: orkarinteuppbådaentusiasm_80

Böckerna om Molly är gjorda av Lucy Cousins, och ges ut i Sverige av Natur & Kultur. Den senaste (helt nya) boken heter Molly flyger och far.

Vem vill se på film?

Stina Wirséns Vem-böcker har satt mången barnbokshjärta i brand de senaste åren, och nu flyttar Nallen, Kanin, Katten och Fågel över till filmduken också! Nyss visades första filmen, Vem blöder, på Göteborgs filmfestival, snart går filmerna upp på bio, och i höst sänds de i Bolibompa. Läs mer här, till exempel!

Illustration ur Vem är arg, av Stina Wirsén.

Lycka är en bok med ljud!

I sommar kommer två nya böcker i serien Kul med ljud! Jag vet inte varför jag tycker att det är så fantastiskt med böcker som låter men antagligen för att det är så sällan man ser dem i den svenska utgivningen. De senaste åren har det kommit fler och fler böcker i denna genre och förra året kom bland annat Voff! och Prutt! i samma serie. Böcker som har blivit flitigt lästa hemma hos oss. Det har varit idel pruttar och djurläten. Men en sak förbryllar mig, varför har man valt att placera den lilla högtalaren på baksidan av boken? Det gör det så mycket svårare för de allra minsta att förstå var ljudet kommer ifrån. Allt låter liksom från baksidan oavsett vilken figur man än trycker på. Och ligger boken ner så blir ljudet väldigt dämpat. Nä, fram för en liten högtalare på varje sida som det är i de franska böckerna.

Grrr! och Muuu! är illustrerade av Ronne Randall och ges ut av Raben&Sjögren.