Tycker du att barnböcker ska censureras?

I dagsfärska numret av tidningen Vi Läser finns en mycket, mycket intressant artikel med titeln “Förlagen censurerar barnböckerna!”

“Får man svära i en barnbok? Får man dricka öl, röka och syssla med farligheter? Ja, säger författarna. Men det finns förläggare och föräldrar som säger nej.”

I artikeln uttalar sig flera författare (Ulf Stark, Frida Nilsson, Viveca Lärn, Gunna Grähs, Inger Brattström) som upplever att förlagen numera är alldeles för politiskt korrekta och rädda för svordomar, alkohol, och allt som kan anses det minsta lilla farligt eller obehagligt. Dagens föräldrar vill inte läsa sådant i barnböcker, får de höra. Stryk!

– Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild på en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig, säger Ulf Stark.

Det är inte utan att man undrar, känner jag. Är det så vi (dagens föräldrar of the world unite!) känner? Ska svordomarna och öldrickandet bort från barnböckerna? Och varför då, i så fall? Själv tycker jag den nya manteln som “nymoralist” känns ganska obekväm, om jag ska vara ärlig. För mig får det gärna finnas svordomar, kraftuttryck, obekväma ämnen och en och annan öl i barnböckerna. Finns väl ingen anledning att rätta till och försköna bara för att det är för barn, tänker jag. Men det kanske det finns?

Använd kommentarsfältet nu!

Här kan du se en diskussion i SVTs morgonsoffa mellan författaren Ulf Stark och Rabén & Sjögrens förlagschef Ann Sköld Nilsson om det här. Och klickar du här kan du läsa mer i DN. Och här i GP. Själva ursprungsartikeln från Vi Läser hittar du här.
Dela detta:

14 kommentarer, Lägg till din.

Nä men vad fan är det för djävla dravel! Svordomar är i sig inte så kul men kan på rätt använt sätt förstärka en text. Jag svär när jag kör bil. Och då behöver jag inte heller lägga en spänn i familjens svärburk. Och så dricker jag champagne. Tänk om barnen inte får lära sig att dricka champagne! Kulturskymning.

Åsa



Som med allt annat är det inte så svart eller vitt. Jag som förälder vill inte ha en massa onödiga svordomar eller alkhol på ställen där det är direkt opassande i en bok jag läser med min son. Men på rätt ställe, i den stora helheten, kan jag omöjligt tro att det kan skada. Det finns ju olika grader av svordomar, olika grader av alkoholintag o.s.v. i all evinnerlighet. Men någon sorts moralpanik, njä, det tror jag inte på!

Jag läste om det där och var tvungen att spara ner artikeln. En mycket intressant, men också lite skrämmande, diskussion. Jag vill i vilket fall inte ha böcker som skalar bort allt.

Jag läste också artikeln igår och blev mäkta förbannad. Här skrivs det mängder av dravel om mjäkiga prinsessor och tufftuffa killar utan att någon (nåja, någon kanske) reagerar och så sysslar förlagen med att censurera bort sprit och jävlaranamma.

msn00b.wordpress.com



Ok med risk (läs:intention) att vara jobbig, jag tänker såhär:

En svordom är ett kraftuttryck avsett att förstärka om vi sedan säger järnspikar eller jävlar är ganska ointressant såtillvida man inte är djupt troende och faktiskt på allvar tror att man då åkallar något ont. Därför är också svordomar i dagens samhälle alldeles väldigt tandlösa i min mening. Hursomhelst så är det väl i den här frågan så enkelt som att förlagen borde ta och tänka efter lite, vill de bli som en skvalradiokanal där alla, låter låter likadant och de facto produceras i s y f t e att låta likadant? Böcker måste väl få lov att vara olika? Några med svordomar och några utan, några med nazister och några med nallebjörnar.

Jag gillar inte heller den där moralpaniska manteln jag utrustats med och jag gillar definitivt inte att det görs antaganden om vad jag vill eller inte vill läsa. Dessutom, om barnet läser självt, trust me, då är svordomarna rätt meningslösa att censurera. Om man läser med sitt barn för att barnet är för litet att läsa själv, jamen herregud, hoppa över det där enormt laddade ordet "fan" då och inbilla dig att du köpt ditt barn ytterligare 5 minuter av trygghet i en rosablommig tillvaro utan fula ord.

L



Jag tycker att det verkar överdrivet den här censuren, men jag ändå glad när jag slipper svordommar i barnlitteraturen. Jag har funderat mycket fram och tillbaka över detta och vet inte varför jag tycker att det är så olämpligt. Jag tycker att man får svära men….men…jag gillar det inte. Iallafall vill jag inte läsa slentrianmässiga svordomar, om de nu är relevanta för historien kan det väl gå för sig…

Louise



Jag tänker på Astrid Lindgrens böcker som är fulla av obehagliga saker, fattigdom, social misär, alkoholmissbruk och så vidare. Kärnan är väl oftast varm och mysig och trygg men den otäcka och realistiska verkligheten finns alltid nära inpå. Madickens granne, skomakaren i Bullerbyn med flera. Ingen skulle väl komma på att censurera det?

Nu har jag inte barn så jag vill inte tycka för mycket, men om jag var förälder skulle jag inte vilja ha böcker med svärord. Barn är ju fantastiska på att apa efter och jag skulle inte vilja att min femåring gick runt och skrev JÄVLAR i tid och otid. Hur ska man förklara att han eller hon inte får svära när det står i böckerna? Däremot får de för mig gärna ta upp obekväma ämnen, och – som du säger – inte nödvändigtvis dölja och försköna för att det är barn som läser.

Intressant frågeställning!

Louise



"skrek JÄVLAR" menar jag ju. Om den kunde skriva JÄVLAR hade jag blivit imponerad 😉

Klara



Jag känner igen moralpaniken från en del föräldrar… Jag är skolbibliotelarie och får titt som tätt klagomål på de böcker elever får med sig hem från skolbiblioteket i läsläxa eller som läsecirkel. Så jag kan förstå förlagen, som vill sälja, även om det är en förskräckligt tråkig utveckling.

kerstinm



Jag tycker inte om svordomar överhuvudtaget, och jag tycker inte dom ska användas i någon litteratur, barn eller vuxen bara för att det råkar vara "trendigt" att svära! Svordomen ska passa in i sammanhanget, och inte vara där för svordomens egen skull!

Elin



L: "Hur ska man förklara att han eller hon inte får svära när det står i böckerna?" – är inte det en ganska ogenomtänkt kommentar? Om handlingen i barnböcker ska begränsas till sådant som läsarna/lyssnarna kan eller bör efterapa så förflyttar vi oss ju tillbaka till 1500-talets barnlitteratur, se "Een sköön och härligh jungfru speghel" och "En gyldenne book, om unga personers sedhers höffweligheet". Jag menar inte att raljera, och jag anser definitivt att det finns ämnen som man inte bör skriva barnböcker om – åtminstone inte utan extremt väl valda grepp.
Men att skildra barn (och vuxna) som beter sig mänskligt eller rent av illa, utan att nödvändigtvis avsluta med en förmildrande moralitet, det tycker jag inte bara är okej utan faktiskt viktigt. Dessa berättelser måste få existera bredvid söta, trivsamma berättelser utan konflikt. Och humoristiska, tramsiga berättelser utan allvar. Och dokumentära berättelser om helst varenda stackars unge i varenda eländig livssituation.

En treåring kommer inte själv promenera till affären och inhandla sin kvällslektyr, föräldrar eller andra vuxna i barnets närhet gör ett urval, och har ypperliga möjligheter att censurera om de så önskar. Det är inte i första hand förlagens eller författarnas uppgift, tycker jag.

Louise



Jo, måhända att det var ogenomtänkt. Jag har som sagt inte barn själv och har aldrig haft anledning att fundera igenom saken men jag vet att jag inte kommer vilja att mina barn svär – helt enkelt för att det låter så illa med folk som gör det. Obildat, liksom. Ungarna kommer ju höra folk som svär och det kan man inte göra något åt, men förhoppningsvis kan man förklara för dem på ett bra sätt att det inte är något att eftersträva. Visst, man kan hoppa över att läsa det där ordet, eller välja att läsa något annat än vad som står men jag förstår inte poängen med att sätta in ett ord när man lika gärna hade kunnat skriva något annat, som barnet antagligen hade uppskattat mer (Kapten Haddocks FTW) Om man skriver "jävlar!" i en barnbok tror jag att det är sannolikt att man gör det bara för att skriva jävlar i en barnbok, "titta på mig jag skriver jävlar i en barnbok fan vad cutting edge jag är". Jag köper inte det. Alls.

Sen kan jag tycka (inte särskilt förvånande) att hela den här debatten blir så tvångsmässigt politiskt korrekt åt andra hållet. "Vi är moderna människor och vi är inte rädda för några ämnen och vi ska inte skydda våra barn från något för vi är MODERNA människor som minsann inte har några fördomar." Nästan lika kvalmigt som motsatsen.

Säger inte att det inte får vara si eller så, men det ska vara av rätt anledning och inte bara-för-att.

Bokunge



Nej, nu håller jag inte med riktigt. Jag tror inte att författarna lägger dit en svordom bara för att visa hur coola och "cutting edge" de är. Någon kanske, men långt ifrån alla. Jag gissar nu, men borde det inte vara så att många försöker skildra en vardag i sina böcker, och försöker skriva dialogen så som folk verkligen pratar? I min värld använder sig väldigt många av svordomar när de pratar. Barn också. Kan inte tycka att det är speciellt konstigt då, att det hamnar svordomar i dialog även i barnböcker. Jag skulle själv ha kunnat skriva dit en (om jag nu hade skrivit barnböcker) nästan utan att tänka på det. För det är så jag/de jag umgås med uttrycker mig. Och själv tycker jag faktiskt inte det låter fult eller obildat eller hemskt, jag tänker inte ens på svordomarna, de bara finns där. Men medveten om att de kan provocera är man ju! Tror också därför att många författare kanske reagerar själva sedan, när de väl skrivit dit sin svordom, och självcensurerar sig lite. "Oj, nu svär karaktären. I en barnbok. Det kanske jag kommer få skit för? Bäst att ta bort den!" Eller så påpekar kanske förlaget det i ett senare skede. Och ja, JAG tycker att det är tråkigt och onödigt, för mig hade svordomarna hellre fått stå kvar. Men jag tycker också att det är ganska naturligt att de i vissa fall "censureras" bort. Det är ju svårt att tänka bort det faktum att boken ska läsas av folk sedan också, och kanske vill man att de ska fokusera på berättelsen istället för att haka upp sig på att dialogen innehåller svordomar. Både som författare och som förlag.

Håller förresten helt med om att "den moderna människan helt utan fördomar som inte ska skydda mitt barn från något för att jag är modern och härligt fri!" är en minst lika kvalmig mantel att ta på sig som den nymoralistiska. Hu! Men det ligger ju lite i debattens natur, att välja svart eller vitt i sina argument. Svårt att komma ifrån det i ett sådant här läge. /Lisa B

En illustratör



Vad härligt! Äntligen har barnbokscensuren blivit debatt. Vi illustratörer och författare till dagens barnböcker kämpar hårt med att få igenom våra ideér hos förlagen som är rädda för allt som inte säljer. Tackvare era reaktioner kan vi förhoppningsvis jobba mer fritt i framtiden!
En FÖRBANNAT tacksam illustratör! : )

Lämna en kommentar