Apropå..

Ulla Rhedin skriver om ”Sockrade siffror. Mer flams-trams i barnlitteraturen” under Idé&Kritik i dagens DN (9/3-10). Rhedin skriver i och med publiceringen av Svenska Barnboksinstitutets årliga statistik att statistiken visar upp ”blinda” vilseledande siffror när den säger att fler bilderböcker gavs ut 2009 än under 2008. Det hon menar är att det under 2009 visserligen gavs ut fler bilderböcker men att statistiken inte säger något om böckernas kvalitet. Och visst har hon en poäng. Vi på Bokunge har redan frågat oss flera gånger i år var alla intressanta bilderböcker har tagit vägen. Att bläddra igenom Vårens böcker var dyster läsning, det går inte att förneka, men att läsa Svenska Barnboksinstitutets statistik över fjolårets samlade utgivning var nog ännu dystrare, skulle jag säga. Helt plötsligt blir det glasklart varför det finns och har funnits så lite intressant att skriva om. Och jag förstår precis varför jag aldrig har hört talas om ens hälften av de 508 titlarna som gavs ut under 2009. Svaret är skrattretande enkelt. En stor del av utgivningen var helt enkelt översättningar av engelska eller amerikanska böcker som exempelvis de om Rorri Racerbil eller Molly mus. Då frågar sig Ulla Rhedin hur det kan komma sig att Sverige ”storknar under den utländska subkulturen” när andra nordiska länder inte gör det? Personligen har jag för lite erfarenhet av de andra ländernas utgivning för att kunna ställa den frågan. Men jag undrar om det verkligen kan vara lönsamt i det långa loppet för förlagen att satsa så hårt på denna typ av masskultur. För oavsett hur lätt det än kan vara att rucka på sitt kvalitetsbegrepp i dessa tider bör man vara smärtsamt medveten om att det tar tid att vinna tillbaka sitt anseende som ett kvalitativt förlag.

(Jag instämmer i kritiken mot flams-tramset men vilka böcker som kan betraktas som flams-tramsiga kan diskuteras. Jag gillar ju till exempel detta och detta. Vilket antagligen är rena supertramset i någon annans ögon.)

Dela detta:

One comment, Lägg till din.

MariaH



Det är sorgligt att man inte får välja, fördelen med att läsa för små barn är ju att man kan censurera under läsningen… problemet är väl att komma ihåg sin version mellan gångerna. Själv tillhör jag den generation som utsattes för pedagogiska o socilrealistiska böcker men jag har nästan kommit över "när ola (?) såg en olycka" vid det här laget…

Lämna en kommentar