Dagens scoop

Blogg-Alex Schulman verkar ha skrivit en barnbok. Och Proffs-Emma Adbåge verkar ha gjort bilderna.

Man blir faktiskt lite nyfiken, det kan man inte komma ifrån.

Bajsfesten ska ges ut av Rabén & Sjögren, men det är oklart när.

Barnboksoverload i Bologna

Ni vet det där med att jag sa att jag INTE skulle fastna som en dreglande hund i de franska montrarna på årets barnboksmässa i Bologna? Det gick sådär. Men alltså, vad kan jag säga? Det finns ju så mycket fint att dregla över där! Speciellt nöjd blev jag när jag hittade uppföljarna till “Klappa djuren”, och fick klappa savanndjur, dinosaurier, fordon och rymdfarkoster. Savanndjuren och dinosaurierna var finast, och jag tror mig veta att det finns stora chanser att vi får se åtminstone savanndjuren på den svenska barnboksmarknaden snart. VÅGEN!

Annars tycker jag:

1. Att det låg en viss trötthet i luften bland alla fina montrar. Böcker som jag sett på mässan i flera år i rad står fortfarande på förlagens hyllor, och ja, jag kan ju inbilla mig, men det kändes inte som om det var så hemskt mycket nyskapande och spännande att OOOa och AAAa över i år. (Speciellt inte på ungdomsbokssidan, för där är det ta mig tusan nästan BARA paranormala förmågor i twilightanda vart man än kollar. Bilderböckerna är i alla fall inte riktigt lika enspåriga.)

och

2. Att koalor har stor potential att bli nästa favoritdjur efter alla ugglor och pingviner i bilderböckerna. Sjukt sött med koalor! Och ändå inte uttjatat.

och

3. Att Kitty Crowther, som får årets ALMA-pris, verkar sympatisk och ödmjuk. Jag satt nästan prick bredvid henne när hon fick veta att hon vann. Det kändes stort.

 

ALMA 2010

Kitty Crowther

Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap.

Fantastiskt kul att en bilderboksillustratör (och författare för den delen) kammar hem priset i år! Det är viktigt med bra litteratur för små barn och den litteraturen finns. Visst är det kul med taktila böcker och lättsmälta böcker, men det finns också författare och illustratörer som inte väjer för svåra och tunga ämnen, fastän de vänder sig till väldigt unga läsare. Och Kitty Crowther är en av dem. När en bilderbok lyckas föra samman en intressant berättelse med illustrationer som lyfter och för historien vidare – ja, då är det i sanning konst!

Här är Crowthers utgivning i svensk översättning:

Är det dags? (Alors?), Berghs, 2008

Ivo & Vera på bio (Poka & Mine, Au cinéma), Eriksson & Lindgren, 2007

Vakna Ivo! (Poka & Mine, Le réveil), Eriksson & Lindgren, 2005

Sov gott, lilla groda (Scritch scratch dip clapote), Eriksson & Lindgren, 2005

Ekorrens födelsedag (L’anniversaire de l’écureuil: et autres fêtes des animau), Författare: Toon Tellegen, Alfabeta, 2003

Min vän Jim (Mon ami Jim), Eriksson & Lindgren, 1998

Ingen jätteutgivning ännu, men det finns rätt mycket att ta av, så nu kanske det blir fler?

Foto: Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Läs mer om Kitty Crowthers utgivningar på ALMAS hemsida. Och läs här vad DN:s Lotta Olsson tycker. 

Vårsång

Det är nog inte bara jag som längtar mig förtvivlad efter våren just nu (som inte verkar vara särskilt sen efter vad jag har förstått, bara vintern som varit ovanligt kall). Och vad ger mer vårkänsla än när man börjar höra fåglarna kvittra? I Vad säger fågeln får vi veta hur tolv olika fåglar ser ut och låter. Eller, vi får ju inte veta exakt hur de låter, men vi får det väldigt vackert beskrivet i text: “Tji-tjue tji-tjue tji-tjue vioddlar Koltrasten”, “PO DO, PO DO, PO DO stånkar Jordugglan”, “sing sing si sing sing siasi tvillrar Flugsnapparen”. Själv är jag fantastiskt dålig på att veta både hur fåglar låter och på att härma dem, så det lät rätt roligt när jag skulle läsa högt häromdagen. Rätt boktstavligt och utan dramatisering kan man säga. Särskilt skatans väsande tjasch-tjasch och hägerns kräfsande Krääänk kräängkk ställde till det något. Men jag ger inte upp! Det finns väl ställen på internet som kan täcka ljudluckan. Jag kan i alla fall rekommendera boken varmt till alla vårlängtande själar därute. 

Vad säger fågeln är skriven av Joar Tiberg, illustrerad av Anna Bengtsson och utgiven av Alfabeta

Barnboksmässa i Bologna

Dags för åtminstone en tredjedel av Bokunge att snöra på sig bekvämaste skorna, packa ner passet och åka mot barnboksmässan i Bologna. Ni skulle följa med, hörni! Över 20000 kvm utställningsyta med bara, bara barnböcker från hela världen. Sådant måste man ju bara gilla! Mitt mål i år är att försöka låta bli att fastna som en dreglande hund i de franska montrarna (alltså, fransmän! De kan verkligen det här med att göra snygga barnböcker!) och försöka vidga mina vyer åtminstone lite. Vi får se hur det går. Rapport utlovas inom kort.

Marie Tomicic

Marie Tomicic står  tillsammans med Karin Salmson bakom bokförlaget Olika som är ett förlag med idén att ge ut “berättelser som speglar samtiden, utmanar könsstereotyper och ger barn mod att vara sig själva”. Marie är också en av författarna bakom boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2.

Hej Marie! Hur föddes idén till ett förlag med genustänkande?

Böcker är viktiga när våra barns värderingar och världsbild formas. Inför bildandet av Olika läste vi gång på gång forskning som visade hur könsstereotypa bilderböckerna fortfarande var. Var fanns berättelserna om vårt mångkulturella samhälle? Om de bredare könsroller som trots alls finns? Och vad händer med de barn som inte känner igen sig? Eftersom inget förlag verkade tycka att det här var viktiga frågor så startade jag och Lovisa Almborg ett eget förlag. Sedan dess har mycket hänt och numera drivs Olika av mig och Karin Salmson. Karin startade Vilda förlag som nu ingår i Olika förlag. 

Vad har ni fått för respons på förlaget?

Överlag positiv respons. Många föräldrar och pedagoger som var glada över att inte behöva ändra på texten när de läste. I början drogs också en debatt igång av Lotta Olsson på DN. Hon menade att det var oseriöst med förlag med så tydliga värderingar och att det inte gick att kombinera kvalitet med “propaganda”. Men Olika har en tydlig idé att göra bra böcker med hög kvalitiet som samtidigt är genusmedvetna. Vi erbjuder helt enkelt genuskoll som en extra kvalitet. Genom att spegla den mångfald som finns kan vi bidra till många olika förebilder för alla barn. Vår genuskoll innebär att vi tittar igenom både text och bild med ambitionen att undvika de vanliga genusfällorna. Vi har inga problem att knyta bra och intressanta författare och illustratörer till oss, Anna-Clara Tidholm är exempel på en av författarna vi arbetar med.

Varför satsar ni extra på pojkarnas könsroll?

Det är ett större steg att erbjuda böcker som skildrar pojkar med egenskaper och sysselsättningar som anses vara traditionellt feminina än vad det är att få fram böcker om starka och handlingskraftiga flickor. Det beror bland annat på att det klassiskt feminina i vårt samhälle fortfarande betraktas som mindre värt än det klassiskt maskulina. Och det är fortfarande mer tabu att både göra och skriva om, därför är det också svårare att hitta bra manus som speglar pojkar i nya roller. Det är helt enkelt coolare och  lättare med flickor som tänjer på sina könsroller än när pojkar gör detsamma. Och det här tycker vi är viktigt att arbeta med, för alla barn ska ha samma breda spektra av roller i barnlitteraturen att spegla sig i.

Ni säljer böcker via Lindex, hur kommer det sig?

Vår affärsidé är att ge ut nytänkande barnböcker med spännande författare och illustratörer. Och Lindex är ju ett modeföretag och som också vill satsa på det nya. Vi är också först ut med att erbjuda böcker av hög kvalitet i en pocketform för barn, något som Lindex tyckte passade deras kunder.  Pocketformatet gör att böckerna blir billigare och tillgängliga för en större kundgrupp. Fler barn får helt enkelt tillgång till fler berättelser. Och det har gått bra, vi har nått ut i hela Sverige och Lindex är intresserade av ett fortsatt samarbete.

Tycker du att barnböcker ska censureras?

I dagsfärska numret av tidningen Vi Läser finns en mycket, mycket intressant artikel med titeln “Förlagen censurerar barnböckerna!”

“Får man svära i en barnbok? Får man dricka öl, röka och syssla med farligheter? Ja, säger författarna. Men det finns förläggare och föräldrar som säger nej.”

I artikeln uttalar sig flera författare (Ulf Stark, Frida Nilsson, Viveca Lärn, Gunna Grähs, Inger Brattström) som upplever att förlagen numera är alldeles för politiskt korrekta och rädda för svordomar, alkohol, och allt som kan anses det minsta lilla farligt eller obehagligt. Dagens föräldrar vill inte läsa sådant i barnböcker, får de höra. Stryk!

– Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild på en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig, säger Ulf Stark.

Det är inte utan att man undrar, känner jag. Är det så vi (dagens föräldrar of the world unite!) känner? Ska svordomarna och öldrickandet bort från barnböckerna? Och varför då, i så fall? Själv tycker jag den nya manteln som “nymoralist” känns ganska obekväm, om jag ska vara ärlig. För mig får det gärna finnas svordomar, kraftuttryck, obekväma ämnen och en och annan öl i barnböckerna. Finns väl ingen anledning att rätta till och försköna bara för att det är för barn, tänker jag. Men det kanske det finns?

Använd kommentarsfältet nu!

Här kan du se en diskussion i SVTs morgonsoffa mellan författaren Ulf Stark och Rabén & Sjögrens förlagschef Ann Sköld Nilsson om det här. Och klickar du här kan du läsa mer i DN. Och här i GP. Själva ursprungsartikeln från Vi Läser hittar du här.

Svartvit längtan.

Idag såg jag på Lisen Adbåges blogg att boken Billa och jag av Hans Hammarskiöld har kommit ut i nyutgåva på Bokförlaget Arena. Lycka! Personligen älskar jag svartvita fotobilderböcker. Vi hade ett helt gäng hemma när jag växte upp. Anna Riwkin-Brick var ju en gigant på området och hennes bok Trulsa hos mormor är nog min absoluta favorit. Trist nog har den boken blivit hett omdebatterad och mer eller mindre borträknad på grund av några bilder på en frimodig, naken Trulsa.

Billa och jag är en MYCKET fin sommarbok där vi får följa en liten flicka (Hammarskiölds dotter) och hennes docka Billa en ljuv sommarmorgon. I flickans ansikte kan man följa deras äventyr i blåbärssnåren. Det är Hammarskiölds fina gestaltning av barnets lek som gör boken så värd. Och så klart väcker de knivskarpa bilderna med det magiska sommarljuset en och en annan längtan. För alla er som inte kan få nog av boken, eller som bara vill se bilderna i lite större format kan jag rekommendera ett besök på Nationalmuseum i Stockholm. Där visas Hans Hammarskiölds utställning “Profiler” fram till den 30:e augusti i år.

Billa och jag är gjord av Hans Hammarskiöld och ges ut av Bokförlaget Arena.

Kraken i mitt hjärta!

Tänk om man hade en krake! Författaren Boel Werner hade det en gång när hon var liten. En tvättäkta krake med långa öron, rosa mule och vingar. Det är lätt att låta sig luras av krakens snälla yttre, men man ska veta att kraken egentligen är en eldsprutande, kallblodig allätare som älskar kakor och som är en hejare på att rymma.

Till en början går det jättebra för Boel och kraken. De äter kakor, larvar sig och går långa promenader i skogen. Boel låter ibland kraken få gå utan koppel, trots att hon vet att krakar måste hållas kopplade. Det är blir liksom roligare att leka då. Men så en dag blir kraken och Boel osams. Boel vill hem och äta men kraken vill till varje pris stanna ute i det fria. Och så blir det. Kraken sliter sig och försvinner till skogs ett par dagar. När de två återförenas finner sig kraken i att vara kopplad ett tag till innan frihetslängtan tar över och det bär av till skogs igen. Den här gången för gott. Men med det inte sagt att Boel är glömd. Hon får nämligen gärna komma och hälsa på. Så länge hon lämnar kopplet hemma.

Detta är en jättefin bok om att få släppa loss fantasin. Bläddra här och kolla!  Men det är också en bok om att bli stor och växa ifrån sina älskade fantastifoster. Och kanske mest av allt – en bok som får en att längta ut i det fria! Boel Werner har helt och hållet sin egen stil och hon försöker inte förföra sina läsare med sockersöta bilder eller tråkiga moralkakor. Kraken är en upprorisk bok gjord med mycket kärlek.