Lycka kommer i Pixiformatet!

Åh Lovely Pixi! Senast jag var på Konsum hittade jag de här böckerna i en korg! Jag blev alldeles till mig och började genast botanisera. Kanske är det bara jag – men hur fantastiskt är det inte att Stina Wirséns Liten skär vill leka! till exempel finns som Pixibok eller för den delen Rolf Lidbergs numera nästan kitchiga bilder i boken Trollramsor? Samtliga titlar i senaste Pixisläppet var:

Emilias fyrverkeri av Anna Dunér
Liten skär vill leka! av Stina Wirsén
Ville & Vilda ­ Blåbärsmuffins av Lennart & Ylva-Li Gustafsson
Anders bakar kakor av Karsten Mogensen
Vem törs lita på räven? av Rina Dahlerup
Trollramsor med bilder av Rolf Lidberg, text sammanställd av Lotta Bergqvist och Martin Harris.

I nästa omgång som kommer ut i mitten av februari kommer bland annat:

Alla små tokiga brokiga av Stina Wirsén och Åkshow! av Amanda Eriksson.

Pixiböckerna ges ut av Bonnier Carlsen.

Missförstådd bok?

Innan jag öppnar Lotta Geffenblads bok Betty mitt i natten läser jag på baksidan och det står:

Betty flyttar hemifrån! Där har en skrikig bebis flyttat in och ingen kommer ihåg att fylla på Bettys matskålar. Men hur katten ska Betty fixa mat till sin kurrande lilla mage?

Det låter precis som läget hos oss. En katt som blev åsidosatt när bebisen kom. Så himla fiffigt att göra en bok om detta (tänker jag med fina, mysiga Aston i bakhuvudet) och sätter igång att läsa boken. Men ganska snart inser jag att boken inte alls handlar om nån katt som går och känner sig utanför på grund av nån skrikig bebis. Den handlar om katten Betty som seglar runt i en potta på Kattegatt där hon (i och för sig) försöker fånga nåt ätbart för att stilla sin kurrande mage. Genast blir jag irriterad för att man har bemödat sig med att sätta en helt överflödig baksidestext på boken. Lotta Geffenblad är en fantastisk illustratör det är det inget tvivel om. Jag älskar retrokänslan i hennes böcker och de trolska, lite dimmiga bilderna. Så jag läser boken en gång till. Men det händer inget nu heller. Kanske är det bara så att den här historien inte tilltalar mig? För enligt mitt tycke har Betty inte tillnärmelsevis samma karisma som varken Aston eller Prick&Fläck. Så nu undrar jag: var det bara mina förväntningar som förstörde eller var boken helt enkelt inte lika tilltalande som de tidigare?

Betty mitt i natten är skriven och illustrerad av Lotta Geffenblad och ges ut av Bonnier Carlsen.

00-talet

00-talet! Som precis tagit slut. Vad hände då egentligen? Det gavs ut en flod av böcker och några av dem handlade om hur barn kommer till. Tre har jag läst: Håkan Bråkan och bebismysteriet, Familjeboken och Kråke i mammas mage. Det är svårt att se tendenser i ett årtionde på bara tre böcker. Och just de här böckerna är väldigt olika. Men kanske är något på väg att hända?


Kråke i mammas mage berättar på ett traditionellt sätt hur barn blir till. Det är mamma och pappa som träffas och blir kära, gifter sig och får barn. Inga snuskiga bilder, utan bara en liten illustration av ägget i livmodern omsvärmat av spermier. Historien förklarar tydligt och klart hur Kråke kom till och är uppbyggd som en bilderbok med början och slut. Det är som gjort för högläsning och diskussion. Möjligtvis är det lite för traditionellt och för mycket pastellfärger för min smak. Det är väldigt sött alltihop men liiiite för mycket helyllefamiljeidyll. Då är det mer fart i Håkan Bråkan och bebismysteriet. Historien utspelar sig på förskolan där barnen försöker komma underfund med varför fröken Camilla är så rund om magen. Har hon ätit för många bullar? Håkan får förklara för de andra barnen om hur snoppen ska in i snippan och hur ämnen med bebispartiklar blandas. Så trenden från 90-talet håller i sig: det är barnen som berättar. Och varför inte? Men också här blir det lite blygt (efter Filip frågar är allt för mesigt).

 

Familjeboken från Vombat förlag är helt annorlunda. Här försöker man visa på mångfalden kring familjebegreppet och hur barn kan komma till. Det är den första boken jag läser där man tar upp insemination som ett sätt att få barn, och dessutom i en ton som gör det lika självklart som det traditionella sättet. På sätt och vis liknar den här boken litteraturen från 70-talet med sin agenda att bryta normer och få med en större mångfald. Det är kejsarsnitt och vaginal förlossning, det är amning och bröstmjölkersättning och det är mamma, pappa barn eller mamma, mamma barn osv. I sin föresats att få med allting kan det bli lite förvirrat, det är liksom för mycket information och det blir svårt att få en överblick. Men boken behövs definitivt, för det finns redan barn på förskolan som kanske har två pappor och allt fler barn kommer att vara tillkomna genom insemination. Och jag tror inte att de barnen nöjer sig med bara Håkan Bråkan och bebismysteriet. Familjeboken kan vara den knuff övrig litteratur behöver för att bli mer alternativ och vidga sina gränser. Förhoppningsvis bjuder det kommande årtiondet på titlar som Kråkes moster åker till Danmark och blir inseminerad? (jag vet, dålig titel, men ni fattar poängen)

Familjeboken är skriven av Eddie Summanen och illustrerad av C. Kåberg, den gavs ut 2008 av Vombat förlag. Håkan Bråkan och bebimysteriet är skriven av Sören Olsson och Anders Jacobsson och illustrerad av Eva Lindén, den gavs ut 2004 av Rabén & Sjögren. Kråke i mammas mage är skriven av Marie Bosson Rydell illustrerad av Jessica Lindholm, den gavs ut 2002 av Gleerups utbildning.

Rimmade godingar

Sugen på finurliga rim och färgsprakande, serieliknande och finfina bilder? Missa för allt i världen inte bilderböckerna av Julia Donaldson och Axel Scheffler. De har gjort en hel del tillsammans (Donaldson skriver och Scheffler tecknar, och allt som oftast är det självaste Lennart Hellsing som översätter texterna till svenska. Det blir bra!) Gruffalon är min favorit. Den rimmade berättelsen om den lilla musen som överlistar alla djuren i skogen (inklusive den ruskiga Gruffalon) har med all rätt gjort stor succé i massor av länder. Näst mest gillar jag Lilla Spigg – berättelsen om den kroniskt försenade fisken som med MYCKET livlig fantasi kommer på undanflykt efter undanflykt inför sin fröken. Eller kanske gillar jag Herr Pinnemans äventyr lika mycket? Eller den senaste, Kurre kommer bort? Oklart. Tror hur som helst att de skulle kunna falla många tre, fyra, femåringar på läppen. Allihop.

Gruffalon, Herr Pinnemans äventyr, Kurre kommer bort och Lilla Spigg är skrivna av Julia Donaldson, illustrerade av Axel Scheffler och översatta av Lennart Hellsing. De ges ut av Alfabeta.

90-talet

Under 90-talet verkar det helt plötsligt ha gått upp för folk att det kan vara lite genant att tala med barn om vissa saker. Bäst att skoja till det lite, eller varför inte låta barnen själva fråga och berätta? Det är så stor skillnad på böckerna från 70-talet att man kan förstå att det låg i tiden med ny litteratur. Och det är på gott och ont. Borta är känslan av släng behån och att alla ska med (vilket jag saknar) men borta är också det alltför detaljerade (behöver barn veta vad spiral är?).

Det finns en mängd böcker skrivna under 90-talet som tar upp hur barn kommer till världen. Jag har läst tre: Mamma lägger ägg!, Kan man beställa en bror? och Så här gör man barn!, plus en bok som jag inte minns namnet på. Och om man jämför med böckerna från 70-talet så tycker jag att det är tråkigare läsning. Jag har lite svårt för det här att skämta bort svåra ämnen. De förtjänar att tas på allvar och barn kan hantera det (fast det kanske är för de vuxnas skull det skojas?). Klart att det inte behöver vara dödligt allvar, men kom igen, lägger mamma ägg? Växer barn i krukor? Plus att jag tycker att det finns ganska mycket humor i 70-talets sätt att behandla ämnet, allvaret till trots. Men jag har ju som sagt bara läst fyra böcker och har såklart missat en massa bra. Kan man beställa en bror? gillar jag faktiskt. Den utgår från barnets frågor och försöker svara på dem. Av det lilla jag läst verkar det vara 90-talets stora grej, att utgå från barnets perspektiv. Det är barnen som berättar i alla fyra böcker, antingen resonerande eller frågande. Vare sig det är på skoj eller inte. Och det är ju bra.

Kan man beställa en bror? är skriven av Dan Höjer och illustrerad av Boel Werner, den gavs ut 1997 av Rabén & Sjögren. Så här gör man barn! är skriven av Liller Møller och översatt av Barbro Lagergren, den gavs ut 1991 av Alfabeta bokförlag. Mamma lägger ägg! är skriven av Babette Cole och översatt av Gun-Britt Sundström, den gavs ut 1993 av Berghs förlag.

80-talet

Det är magrare med litteratur om hur barn blir till från 80-talet. Jag har faktiskt bara hittat en bok: Lasses klokbok för vetgiriga barn, och det är en encyklopedi där delen om människans reproduktion bara är ett uppslag bland många. Jämfört med böckerna från 70-talet där folk såg ut som folk gör mest, med magar och hängtuttar, så är kvinnan och mannen i Lasse Åbergs bok (som för övrigt är översatt från det franska orginalet Ma première encyclopédie) perfekt snygga med muskler och ansiktsdrag på rätt ställen. Barnaskapandet är beskrivet i sann uppslagsboksanda: äggstockar, spermier, nio månader i taget osv. Hade det inte varit för de spännande nakenbilderna så hade det nog inte varit vidare rolig läsning. Fast helt klart överskådlig.

Men frågan: varför finns det inte fler böcker från 80-talet? Antingen är det jag som är usel på att leta (jag tog såklart hjälp av experterna på biblioteket), eller så beror det på att böckerna från 70-talet var så bra att de räckte för ett årtionde till. Ett bevis för att det kan vara så är att Filip frågar ännu inte magasinerats på Malmös stadsbibliotek och att Per, Ida och Minimum återutgavs flera gånger. Men det kanske är någon som sitter på fler skatter från 80-talet? Hojta till i så fall och berätta hur de ser ut!

Lasses klokbok för vetgiriga barn är skriven av Simone Lamblin och formgiven för den svenska upplagan av Jerry Nilsson och Lasse Åberg. Den gavs ut 1984 av Brombergs.

80-talet

Det är magrare med litteratur om hur barn blir till från 80-talet. Jag har faktiskt bara hittat en bok: Lasses klokbok för vetgiriga barn, och det är en encyklopedi där delen om människans reproduktion bara är ett uppslag bland många. Jämfört med böckerna från 70-talet där folk såg ut som folk gör mest, med magar och hängtuttar, så är kvinnan och mannen i Lasse Åbergs bok (som för övrigt är översatt från det franska orginalet Ma première encyclopédie) perfekt snygga med muskler och ansiktsdrag på rätt ställen. Barnaskapandet är beskrivet i sann uppslagsboksanda: äggstockar, spermier, nio månader i taget osv. Hade det inte varit för de spännande nakenbilderna så hade det nog inte varit vidare rolig läsning. Fast helt klart överskådlig.

Men frågan: varför finns det inte fler böcker från 80-talet? Antingen är det jag som är usel på att leta (jag tog såklart hjälp av experterna på biblioteket), eller så beror det på att böckerna från 70-talet var så bra att de räckte för ett årtionde till. Ett bevis för att det kan vara så är att Filip frågar ännu inte magasinerats på Malmös stadsbibliotek och att Per, Ida och Minimum återutgavs flera gånger. Men det kanske är någon som sitter på fler skatter från 80-talet? Hojta till i så fall och berätta hur de ser ut!

Lasses klokbok för vetgiriga barn är skriven av Simone Lamblin och formgiven för den svenska upplagan av Jerry Nilsson och Lasse Åberg. Den gavs ut 1984 av Brombergs.

70-talet

1970-talet präglades av frispråkighet och det märks i barnböckerna. Inget ska döljas för barnen utan allt ska förklaras och diskuteras utan skönmålningar. Var inte bilderböcker med svartvita fotografier överrepresenterade på 70-talet? Jag har läst Per, Ida och Minimum, Filip frågar, Så här får man barn och Nilla får en lilla-syster som alla försöker berätta hur barn blir till. Det är ju sjukt rolig läsning och väldigt rakt på sak. Det är liksom inget hymmel i varken text eller bild med hur det går till mellan Eva och Knut när de gör Filip: ”Eva och Knut frågar Filip, om han har sett när dom kelar, och det har han. Då blir ibland Knuts penis stor och styv, så att den går att sticka in i Evas hål, som ligger strax bakom det ställe där flickor kissar” (strax bakom och lite till höger). Man skruvar ju lite på sig inför den här beskrivningen, särskilt i kombination med de mycket detaljerade illustrationerna, jag vet inte om jag hade varit så bekväm med att läsa den högt för ett barn? Det är väl onekligen så att vi läser 70-talets böcker med glasögon från 00-talet och då känns det liksom fel på något sätt, vadå har Filip sett när hans föräldrar kelar? Så hur bra böckerna än är så är de nog för gamla för att fungera helt idag, tyvärr, för det är ju inte böckernas eller deras innehålls fel utan tiden vi lever i nu. Jag gillar egentligen rättframheten väldigt mycket. Kalle Lind skriver ett bra inlägg om det här på sin blogg En man med ett skägg.

Men på andra sätt är böckerna från 70-talet fortfarande mycket bra, de är jämställda och oförställda. I Filip frågar och Per, Ida och Minimum får vi veta att en familj kan se ut på en massa olika sätt, där är till exempel ett barn med sina två pappor, kollektivfamiljen, Filip med sina föräldrar och en familj med två adoptivbarn. Papporna i böckerna är ofta lika omhändertagande och närvarande som mammorna. Dessutom får vi se att det inte alltid är en dans på rosor att vara familj med tre barn och att våra kroppar kan se ut lite hur som helst. Vi har mycket som är värt att spara från detta årtionde!

Filip frågar är skriven av Karin Levander och Gunilla Kvarnström, den gavs ut 1972 av Verdandis barnböcker. Per, Ida och Minimum är skriven av Grethe Fagerström och Gunilla Hansson, den gavs ut 1977 av SKolförlaget. Så här får man barn är skriven av Per Holm Knudsen och utgavs av Tidens förlag 1972. Nilla får en lilla-syster är skriven av Bo Jarner och utgavs 1973 av Tidens förlag.

70-talet

1970-talet präglades av frispråkighet och det märks i barnböckerna. Inget ska döljas för barnen utan allt ska förklaras och diskuteras utan skönmålningar. Var inte bilderböcker med svartvita fotografier överrepresenterade på 70-talet? Jag har läst Per, Ida och Minimum, Filip frågar, Så här får man barn och Nilla får en lilla-syster som alla försöker berätta hur barn blir till. Det är ju sjukt rolig läsning och väldigt rakt på sak. Det är liksom inget hymmel i varken text eller bild med hur det går till mellan Eva och Knut när de gör Filip: ”Eva och Knut frågar Filip, om han har sett när dom kelar, och det har han. Då blir ibland Knuts penis stor och styv, så att den går att sticka in i Evas hål, som ligger strax bakom det ställe där flickor kissar” (strax bakom och lite till höger). Man skruvar ju lite på sig inför den här beskrivningen, särskilt i kombination med de mycket detaljerade illustrationerna, jag vet inte om jag hade varit så bekväm med att läsa den högt för ett barn? Det är väl onekligen så att vi läser 70-talets böcker med glasögon från 00-talet och då känns det liksom fel på något sätt, vadå har Filip sett när hans föräldrar kelar? Så hur bra böckerna än är så är de nog för gamla för att fungera helt idag, tyvärr, för det är ju inte böckernas eller deras innehålls fel utan tiden vi lever i nu. Jag gillar egentligen rättframheten väldigt mycket. Kalle Lind skriver ett bra inlägg om det här på sin blogg En man med ett skägg.

Men på andra sätt är böckerna från 70-talet fortfarande mycket bra, de är jämställda och oförställda. I Filip frågar och Per, Ida och Minimum får vi veta att en familj kan se ut på en massa olika sätt, där är till exempel ett barn med sina två pappor, kollektivfamiljen, Filip med sina föräldrar och en familj med två adoptivbarn. Papporna i böckerna är ofta lika omhändertagande och närvarande som mammorna. Dessutom får vi se att det inte alltid är en dans på rosor att vara familj med tre barn och att våra kroppar kan se ut lite hur som helst. Vi har mycket som är värt att spara från detta årtionde!

Filip frågar är skriven av Karin Levander och Gunilla Kvarnström, den gavs ut 1972 av Verdandis barnböcker. Per, Ida och Minimum är skriven av Grethe Fagerström och Gunilla Hansson, den gavs ut 1977 av SKolförlaget. Så här får man barn är skriven av Per Holm Knudsen och utgavs av Tidens förlag 1972. Nilla får en lilla-syster är skriven av Bo Jarner och utgavs 1973 av Tidens förlag.