
1970-talet präglades av frispråkighet och det märks i barnböckerna. Inget ska döljas för barnen utan allt ska förklaras och diskuteras utan skönmålningar. Var inte bilderböcker med svartvita fotografier överrepresenterade på 70-talet? Jag har läst Per, Ida och Minimum, Filip frågar, Så här får man barn och Nilla får en lilla-syster som alla försöker berätta hur barn blir till. Det är ju sjukt rolig läsning och väldigt rakt på sak. Det är liksom inget hymmel i varken text eller bild med hur det går till mellan Eva och Knut när de gör Filip: ”Eva och Knut frågar Filip, om han har sett när dom kelar, och det har han. Då blir ibland Knuts penis stor och styv, så att den går att sticka in i Evas hål, som ligger strax bakom det ställe där flickor kissar” (strax bakom och lite till höger). Man skruvar ju lite på sig inför den här beskrivningen, särskilt i kombination med de mycket detaljerade illustrationerna, jag vet inte om jag hade varit så bekväm med att läsa den högt för ett barn? Det är väl onekligen så att vi läser 70-talets böcker med glasögon från 00-talet och då känns det liksom fel på något sätt, vadå har Filip sett när hans föräldrar kelar? Så hur bra böckerna än är så är de nog för gamla för att fungera helt idag, tyvärr, för det är ju inte böckernas eller deras innehålls fel utan tiden vi lever i nu. Jag gillar egentligen rättframheten väldigt mycket. Kalle Lind skriver ett bra inlägg om det här på sin blogg En man med ett skägg.
Men på andra sätt är böckerna från 70-talet fortfarande mycket bra, de är jämställda och oförställda. I Filip frågar och Per, Ida och Minimum får vi veta att en familj kan se ut på en massa olika sätt, där är till exempel ett barn med sina två pappor, kollektivfamiljen, Filip med sina föräldrar och en familj med två adoptivbarn. Papporna i böckerna är ofta lika omhändertagande och närvarande som mammorna. Dessutom får vi se att det inte alltid är en dans på rosor att vara familj med tre barn och att våra kroppar kan se ut lite hur som helst. Vi har mycket som är värt att spara från detta årtionde!

Filip frågar är skriven av Karin Levander och Gunilla Kvarnström, den gavs ut 1972 av Verdandis barnböcker. Per, Ida och Minimum är skriven av Grethe Fagerström och Gunilla Hansson, den gavs ut 1977 av SKolförlaget. Så här får man barn är skriven av Per Holm Knudsen och utgavs av Tidens förlag 1972. Nilla får en lilla-syster är skriven av Bo Jarner och utgavs 1973 av Tidens förlag.