90-talet

Under 90-talet verkar det helt plötsligt ha gått upp för folk att det kan vara lite genant att tala med barn om vissa saker. Bäst att skoja till det lite, eller varför inte låta barnen själva fråga och berätta? Det är så stor skillnad på böckerna från 70-talet att man kan förstå att det låg i tiden med ny litteratur. Och det är på gott och ont. Borta är känslan av släng behån och att alla ska med (vilket jag saknar) men borta är också det alltför detaljerade (behöver barn veta vad spiral är?).

Det finns en mängd böcker skrivna under 90-talet som tar upp hur barn kommer till världen. Jag har läst tre: Mamma lägger ägg!, Kan man beställa en bror? och Så här gör man barn!, plus en bok som jag inte minns namnet på. Och om man jämför med böckerna från 70-talet så tycker jag att det är tråkigare läsning. Jag har lite svårt för det här att skämta bort svåra ämnen. De förtjänar att tas på allvar och barn kan hantera det (fast det kanske är för de vuxnas skull det skojas?). Klart att det inte behöver vara dödligt allvar, men kom igen, lägger mamma ägg? Växer barn i krukor? Plus att jag tycker att det finns ganska mycket humor i 70-talets sätt att behandla ämnet, allvaret till trots. Men jag har ju som sagt bara läst fyra böcker och har såklart missat en massa bra. Kan man beställa en bror? gillar jag faktiskt. Den utgår från barnets frågor och försöker svara på dem. Av det lilla jag läst verkar det vara 90-talets stora grej, att utgå från barnets perspektiv. Det är barnen som berättar i alla fyra böcker, antingen resonerande eller frågande. Vare sig det är på skoj eller inte. Och det är ju bra.

Kan man beställa en bror? är skriven av Dan Höjer och illustrerad av Boel Werner, den gavs ut 1997 av Rabén & Sjögren. Så här gör man barn! är skriven av Liller Møller och översatt av Barbro Lagergren, den gavs ut 1991 av Alfabeta bokförlag. Mamma lägger ägg! är skriven av Babette Cole och översatt av Gun-Britt Sundström, den gavs ut 1993 av Berghs förlag.
Dela detta:

2 kommentarer, Lägg till din.

Jonaso



Känns ganska klockrent att även barnböckerna blev ironiska/flamsiga och att man där skrattade åt det allvarliga precis åt allt annat i samhället. Inget är heligt. Kanske är det ändå till det bättre, det känns så. Såg filmen Det vita bandet av Mikael Haneke igår. Barnens värld har inte alltid varit till för barnen…

elin



Känns som en sådan lustig timing att läsa det här just när jag försöker förstå att jag själv ska bli faster. När jag var barn läste jag Filip frågar. Väl informativa bilder kan jag tycka idag, men samtidigt: jag lärde mig ju faktiskt något!

Lämna en kommentar