Vem ska trösta bråkstaken?

Jaha. Så sitter jag här och känner mig lite mjuk i hjärtat efter att ha läst Lo Fridlyst – en bilderbok som faller utanför ramarna åtminstone från det som jag är van vid. Den är rätt svår vid en första anblick: Handlingen hoppar lite hit och dit och språket är poetiskt, men ändå: Så himla fin!

Huvudpersonen Lo är den vildaste lokatten på hela Gittan Ugglas nattodagis. Han smyger omkring med hela kroppen på spänn. Alla barnen vet: Snart ska han störta fram och sluka någon av dem. Det gör han alltid. Och PANG! Plötsligt har han slukat lille Edvin med hull och hår. ”Spotta ut. Genast!” säger Gittan Uggla. ”Sådär gör man inte.”

Det är inte lätt att vara Lo. Alla är rädda för honom. När de andra barnen leker får han inte vara med, och när han försöker kramas blir det bara fel: alldeles för hårt och läskigt, hårda tag och vassa klor och plötsligt måste Lo sitta på bänken med Gittan Uggla tills han har lugnat ner sig igen. Då är det tur att Gittan Uggla förstår. Förstår att man kan vara både vild och arg och mjuk och snäll på samma gång…

I den här bilderboken ryms det så mycket känslor att man nästan blir gråtfärdig. Stora, bråkiga, stökiga Lo i sin rosa kapuschong är så ful och fel hela tiden att man vill krypa in till honom och trösta. Men det behöver man inte, för han får sin revansch. I slutet, när det är natt och alla andra är rädda, är det Lo som talar lugnande med dem. 

“Sov bara lugnt, jag ska skydda er”, säger Lo, och vaktar elden. För det kan han. Det har han gjort förut.

Då barnen somnat smyger Lo omkring. Han lägger sin stjärnsten i Edvins hand. Den ska Edvin hitta då han vaknar och är rädd och liten. Långt borta i städerna tänds gatubelysningen, men i mörkret över skogen lyser stjärnorna.

Lo Fridlyst är skriven av Minna Lindberg och illustrerad av Linda Bondestam. Den ges ut av Söderströms.
Dela detta:

One comment, Lägg till din.

Åh, det låter som en härlig bok. Dessutom gillade jag förra intervjun då vi har läst båda böckerna om Babo och Binta på förskolan för våra två- och treåringar. Boken om monsterriddaren tycker jag är helt underbar i sina illustrationer med mörka och ljusa sidor, det tog ett tag innan jag upptäckte vitsen med det. Dessutom gillade barnen Lilla faster och saknaden samt boken om Morbror raring, jag kommer inte ihåg hela titeln, men jag tror den var av Pija Lindenbaum. Kanske har du redan nämnt dem, men det var inte så länge sedan jag hittade din blogg så jag har bara läst den det senaste.

Lämna en kommentar