De påklädda djuren i litteraturen

Saker man kanske inte trodde fanns: Forskare som tillbringar dagarna med att studera påklädda djur i barnlitteratur. Men jodå! I förra veckan intervjuade jag Eva Söderberg, lektor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet. Hennes forskning är inriktad på barn- och ungdomslitteratur, och just nu studerar hon bland annat förmänskligade djur i barnböcker.

De har fått ta en hel del skit genom åren, de påklädda djuren. “Vad ska barnen tro?” har kritikerna bland annat menat. “Där sitter Kalle Anka och äter kalkon på julbordet som om det inte fanns någon morgondag!” Andra har tyckt att författarna gör det alldeles för lätt för sig genom att låta djuren ta människornas plats. Ta Richard Scarry (1919–1994), till exempel. Han är en av världens bäst säljande barnboksförfattare, och hans mest älskade bok heter Vad gör folk hela dagarna. Den skildrar staden Sysselbo, som befolkas av djur i olika skepnader. Massor av barn har älskat den där boken, men kritikerna har inte varit nådiga. Richard Scarry använder sina djur ”till att slinka undan sanningen om verkligheten”, skrev en kritiker i Sydsvenskan. När människorna får ge plats för djur i kläder kan författaren ”skildra en värld utan ras- eller invandrarproblem, utan könsdiskriminering eller andra orättvisor”, skrev en recensent.

Eva Söderberg är inte alls inne på samma linje som kritikerna ovan. “Tvärtom! Djuren ger ju författaren världens chans att förtydliga sådana här saker!” säger hon. “Det blir väldigt tydligt för ett barn att individer kan vara olika när det gestaltas genom djur. Någon kan flyga, någon kan springa snabbt, någon lever i havet, någon är liten och någon är stor. Om man hade bytt ut alla de här djuren mot människor hade det i många fall blivit mycket tråkigare, och då hade barnen tappat intresset. Att förmänskliga djur är ett litterärt grepp som jag tror både tilltalar barnen och som blir en kreativ utmaning för författaren.”

Själv har jag många favoriter bland de förmänskligade och pratande djuren (Grisen Benny! Spyflugan Astrid! Kråkan! Edward Tulane!). Ändå kan jag tycka att det störande ofta halkar med tråkigt stereotypa skildringar av flickor och pojkar när det handlar om djur (oftare än när det handlar om människor, faktiskt). Irriterande ofta har mamma Björn förkläde och står hemma vid spisen, medan pappa Björn är ute och snickrar/kör bil/slåss med bovar, och sådant gör mig inte så lite trött.

Vad tycker du? Ska djuren få ha kläder och prata eller inte? Vi vill veta!

Bilden är från Nöff nöff Benny, skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Olof Landström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.
Dela detta:

8 kommentarer, Lägg till din.

Pia



Sant med stereotyperna. Men annars är det väl kul med insekter, igelkottar och annat i klänning o kappa, tycker jag 🙂 Kaninböckerna med bilder av Sara Gimbergsson är bra exempel på fantasidjur o realism!

Pia



Sant med stereotyperna. Men annars är det väl kul med insekter, igelkottar och annat i klänning o kappa, tycker jag 🙂 Kaninböckerna med bilder av Sara Gimbergsson är bra exempel på fantasidjur o realism!

Maria



Verkar vara spännande forskning tycker jag. Och klart att det ska få finnas pratande, påklädda djur. Om det är bra eller inte beror ju på hur det görs. 🙂 (Gillar också Edward Tulane.)

Maria



Verkar vara spännande forskning tycker jag. Och klart att det ska få finnas pratande, påklädda djur. Om det är bra eller inte beror ju på hur det görs. 🙂 (Gillar också Edward Tulane.)

Jag gillar påklädda djur! Men jag blir också trött på att man inte tar chansen att skippa stereotyperna när man har dem. Alltid måste man könsmärka figurerna, det vill säga nästan alltid. Några få undantag finns, men då avslöjas könet nästan alltid i texten istället. Geffenblads Prick och Fläck-böcker är väl en av få där vi aldrig får veta (den enda?).

Jag gillar påklädda djur! Men jag blir också trött på att man inte tar chansen att skippa stereotyperna när man har dem. Alltid måste man könsmärka figurerna, det vill säga nästan alltid. Några få undantag finns, men då avslöjas könet nästan alltid i texten istället. Geffenblads Prick och Fläck-böcker är väl en av få där vi aldrig får veta (den enda?).

sara



Jag kommer på flera böcker där könet inte sägs ut;
Kanel och Kanin av Ulf Stark
Kim och Katt av Sara Gimbergsson
Lycke och Lage av Lena Arro

sara



Jag kommer på flera böcker där könet inte sägs ut;
Kanel och Kanin av Ulf Stark
Kim och Katt av Sara Gimbergsson
Lycke och Lage av Lena Arro

Lämna en kommentar