I höstrusket

När det stormar som värst över Malmö läser jag Sagan om den underbara familjen Kanin och… Fru Skräck. Det är den första boken jag läser om den underbara kaninfamiljen och alla ruskigheter som lurar runt omkring dem. Men oj, vad bra det är! Illustrationerna är strålande och historien är underhållande (den får mig att tänka på så olika saker som spelet Zelda till Bamse och hans farmors dunderhonung och klassiska sagor som Rödluvan eller Snövit).

Farmor Kanin bakar de godaste kakorna i hela Sagoskogen. Alla som äter dem blir snälla och glada. I den Fruktansvärda delen av Sagoskogen bor Fru Skräck. Hon hatar allt som är underbart och snällt. Alltså hatar hon Farmor, hennes kakor och definitivt Lillebror, Farmors barnbarn som är på besök. Mitt i allt det underbara måste Farmor samla ingredienser till sina kakor. Och Lillebror upptäcker att hon glömt receptet så han ger sig ut efter henne, trots alla sina rädslor. Och såklart blir han väldigt nervös, går vilse och hamnar i den Fruktansvärda delen av Sagoskogen. Ajajaj. Tack och lov kommer en Fru Käck till hans räddning…

Nämnde jag innan att illustrationerna är grymma? Ta Fru Käck till exempel, det fattar ju alla att hon egentligen är en förklädd Fru Skräck. Både på rimmet och på hela upplägget. Men dessutom: sättet hon är tecknad på förtydligar detta ännu mer! Genom hennes stela leende och den läskigt tomma blicken som liksom stirrar rakt ut och på ingenting. Rysligt…

Sagan om den underbara familjen Kanin och Fru Skräck är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen. Den underbara familjen Kanin och monstret i skogen vann Bokjuryn 2007.

I höstrusket

När det stormar som värst över Malmö läser jag Sagan om den underbara familjen Kanin och… Fru Skräck. Det är den första boken jag läser om den underbara kaninfamiljen och alla ruskigheter som lurar runt omkring dem. Men oj, vad bra det är! Illustrationerna är strålande och historien är underhållande (den får mig att tänka på så olika saker som spelet Zelda till Bamse och hans farmors dunderhonung och klassiska sagor som Rödluvan eller Snövit).

Farmor Kanin bakar de godaste kakorna i hela Sagoskogen. Alla som äter dem blir snälla och glada. I den Fruktansvärda delen av Sagoskogen bor Fru Skräck. Hon hatar allt som är underbart och snällt. Alltså hatar hon Farmor, hennes kakor och definitivt Lillebror, Farmors barnbarn som är på besök. Mitt i allt det underbara måste Farmor samla ingredienser till sina kakor. Och Lillebror upptäcker att hon glömt receptet så han ger sig ut efter henne, trots alla sina rädslor. Och såklart blir han väldigt nervös, går vilse och hamnar i den Fruktansvärda delen av Sagoskogen. Ajajaj. Tack och lov kommer en Fru Käck till hans räddning…

Nämnde jag innan att illustrationerna är grymma? Ta Fru Käck till exempel, det fattar ju alla att hon egentligen är en förklädd Fru Skräck. Både på rimmet och på hela upplägget. Men dessutom: sättet hon är tecknad på förtydligar detta ännu mer! Genom hennes stela leende och den läskigt tomma blicken som liksom stirrar rakt ut och på ingenting. Rysligt…

Sagan om den underbara familjen Kanin och Fru Skräck är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen. Den underbara familjen Kanin och monstret i skogen vann Bokjuryn 2007.

Rösta på oss!

Som vi redan hojtat glatt om här på bloggen är bokunge nominerad till Stora Kulturbloggpriset i kategorin böcker. WOHOO! Nu har omröstningen börjat, och om ni tycker att den här bloggen borde kamma hem segern i tävlingen tycker vi att ni ska gå in och rösta här. Gör det, gör det, gör det!

Gro Dahle och Svein Nyhus.

Foto: Simon D. Nyhus

Gro Dahle och Svein Nyhus är det norska konstnärsparet som står bakom böcker som Snäll, Den Arge och Roy. Böcker som väcker känslor och debatt, men som också gör nytta..

Hej Gro och Svein! Hur kom det sig att ni började göra bilderböcker tillsammans?

Gro: Det är ganska enkelt. Vi bor i samma hus och vi är bägge intresserade av bilderböcker. Jag har varit tillsammans med Svein sedan 1981. Vi samlade på bilderböcker redan innan vi fick barn tillsammans. Dessutom var Svein min favoritillustratör. Jag hade skrivit vuxenböcker (dikter, kortare texter, noveller och ännu fler dikter) i nästan tio år. Och så en barnbok som jag illustrerade själv. Svein hade tecknat till Sesam stasjon (den norska versionen av Mupparna) och hade varit illustratör för den serien med böcker tillsammans med sin tvillingbror, Egil Nyhus. Mitt förlag ville inte ha en kommersiell Sesam stasjon-tecknare. De ville ha ett mer konstnärligt uttryck. Så det tog fyra bilderböcker till innan jag lyckades övertala mitt förlag om att Svein var det bästa valet för nästa bilderbok.

Svein: Gro var författare, jag tecknare. Så enkelt. Gro har dock gett mig en konstärlig stimulans som ingen annan. Utan henne hade jag fortfarande ritat dåliga skämtteckningar till intetsägande broschyrer och lokaltidningar. Vi började förresten göra bilderböcker tillsammans 1993. Då var vi båda 31 och hade varit ihop i tolv år.

Var det svårt att hitta förlag som vågade tro att era böcker skulle kunna sälja, trots sina ämnen?

Gro och Svein: Nej, inte i Norge. Men det var svårare att övertyga förlag i andra städer, utanför Norge. Det är ju inte direkt lättsålda böcker som är gångbara rent kommersiellt. Att trycka stora, färgrika bilderböcker är väldig dyrt och krävande för ett förlags ekonomi. Så en sådan handling var en ren chansning och en modig handling. I Sverige är det Daidalos som ger ut våra böcker, och det är Daidalos som har visat ett stort mod och ett imponerande engagemang när det gäller detta.

Vilken typ av läsare skriver ni för? Och hur förställer ni er målgruppen för era böcker?

Gro:Våra böcker är all-ålders-böcker, en egen kategori för en viss typ av norska bilderböcker. Bilderböcker som är lika mycket för den vuxne, som för barnet, bilderböcker som har olika historier i sig, olika nivåer i texten, olika sidor beroende på vem som tittar i den. Böcker som Snäll och Den Arge (på norska: Sinna Mann) läses helt olika av barn och vuxna, för barn är det äventyr, för vuxna är det metaforer för psykologiska och sociala problemställningar och därför mycket starkare och farligare som texter.

Svein: Jag gör bilder för människor, inte enbart barn eller vuxna. Jag tror åldersindelning och traditionellt målgruppstänkande kan bli lite fel. Det handlar oftast mer om personlighetstyper och temperament än åldrar. Jag försöker ändå göra böckerna och bilderna begripliga för barn. Samtidigt vill jag ge dem något lite annorlunda, lite nytt och stimulerande, kanske. Något som rör deras känslor och ger dem något att tänka på. Det gäller även för de vuxna. Därför gillar jag mångfalden – olika stimuli, böcker, bilder, genrer, stilar och uttryck. Till olika människor. Då blir ingenting fel. 

Vilken typ av bilderböcker uppskattar ni själva att läsa?

Gro: Mina favoriter är Tomas Tidholms och Anna Clara Tidholms bilderböcker. De har varit en stor inspiration för mig, och jag är definitivt ett stort fan! Resan till Ugri-La-Brek är en klassiker med all-ålders-djup och med ett fantastiskt poetiskt språk.

Svein: Jag håller med. Den lätta vardagspoesin och de, ofta, gulliga, naivistiska bilderna i svenska bilderböcker är ett ideal. Jag växte upp med svensk TV och radio på 60- och 70-talet i Norge och bland mina första favoriter var Televinken, Pellepennan och Suddagumman med flera. Leif Krantz’ och Ulf Löfgrens Barnen i det blå var en tidig höjdare. Leken med verklighet och fantasi där var mycket fascinerande. Men det fanns, och finns, även Babar, Tove Jansson och tusentals andra fantastiska böcker och bilderbokskapare, gamla som nya.

Slutligen, vilken av era böcker är ni mest nöjda med och varför?

Gro: Jag är väldigt stolt över Den Arge (Sinna Mann) helt enkelt för att den har blivit mycket uppmärksammad i Norge. Den används i terapisammanhang och har visat sig ha god effekt på både barn och vuxna, samtidigt bidrar den till att ta bort tabun runt det här med våld i hemmet, synliggöra våldet, öppna temat både för barn och vuxna, göra det möjligt att prata om det. På så sätt har det varit en viktig bok, och det har blivit en offentlig debatt i Norge, där denna bok har varit central, och fokus på det tysta våldet har blivit större, och de som har behövt hjälp har kunnat få hjälp. På det sättet har den boken varit viktig. Och det är fantastiskt. Att en bok kan vara till hjälp och nytta. 

Svein: Jag blir sällan riktig nöjd med något jag gör, men tycker om enstaka bilder och detaljer där motiv, uttryck, komposition och former fungerar okej – både kommunikativt, estetiskt och känslomässigt. När jag lägger våra böcker på bordet och betraktar dem samlat, tycker jag dock mest om mångfalden. Att jag har vågat försöka, gjort fel och försökt igen. 

Läs vad Bokunge skrev om Roy. Kolla också in Sveins blogg.

Den mörkaste platsen i huset

En morgon när Frida vaknar snöar det. Fatta lyckan för en stadsunge! Frida blir så glad att hon inte vill följa med föräldrarna på ultraljud och titta på lillebror i mammas mage. Hon vill hellre bygga snögubbar med grannen Shirin. På fotbollsplanen har vaktis spolat med vatten så det blivit en isbana. Frida kan åka skridskor och har ett par egna prinsess-skridskor hemma i garderoben. Det är bara det att ingen tror henne, allra minst de störiga äldre killarna som hänger på isbanan. Frida går hem för att hämta skridskorna och upptäcker att de ligger högt upp på en hylla i den stora klädkammaren. Klädkammaren som också är fylld av otäcka monster… Och ingen vuxen finns i närheten för att hjälpa. Frida blir ledsen och får gå med skammen tillbaka till isbanan och bli kallad för ljug-apa av de andra barnen. Men vad är bättre än ilska för att trolla bort det ledsna och rädlsan? Frida blir så arg på allting att hon springer tillbaka till klädkammaren, tänder lampan och sätter monstrena på plats. Och sen gör hon såklart succé på isbanan. Killarna slutar åka och de äldre tjejerna klappar händer!

Jag vet att det finns barn som älskar historier där någon tar “revansch” mot andra som betett sig illa. Och Den mörkaste platsen i huset är definitivt en sådan bok. Fast Frida är inte direkt någon svag offerkaraktär. Hon känns snarare som en Lotta på Bråkmakargatan med mycket vilja och karaktär, och det gillas! Tummen upp dessutom för Mimmi Tollerup-Grkovics illustrationer!

Den mörkaste platsen i huset skriven av Mårten Sandén och illustrerad av Mimmi Tollerup-Grkovic, och ges ut av B Wahlströms.

Så gör prinsar

Per Gustavssons böcker om den driftiga prinsessan som tacklas hårdast i hockeyrinken (Så gör prinsessor, När prinsessor fyller år, När prinsessor tar semester och När prinsessor vaknar om natten) har precis fått sällskap av en prins i rosarandiga brallor. Första boken (jag gissar att det kommer fler) heter När prinsar fångar drakar, och jag tycker nog det lutar åt succé, faktiskt.

Det börjar med ett krasst konstaterande: Varje prins behöver en drake. Dels för att man kan känna sig trygg med en drake i borgen, men också för att de kan hålla slottet varmt med sin eld och för att de är bra på att göra konster. Plus att man helst vill undvika att behöva skämmas när det är dags för tornering och drakuppvisning. “Har man ingen drake står man där. Pinsamt.” Därför måste prinsar då och då ge sig ut på drakjakt. Och när de gör det kan det hända att det blir väldigt spännande (en del drakar är oerhört listiga) och lite farligt. Trots att prinsen tagit hjälp av en ganska bekant prinsessa, som är känd för att vara ganska äventyrslysten och påhittig av sig…

Per Gustavssons prins har inte bara rosarandiga brallor på sig. Han stryker sina egna kläder, är proffs på att laga spagetti, och har prydligt kammad snedlugg också. Men icke desto mindre bangar han aldrig för äventyr och farligheter, och han är listig som få när det väl kommer till kritan. Jag gillar det. Inte bara för att det är skönt med lite nyanserade könsroller i prins- och prinsessvärlden, utan för att det är lagom spännande och väldigt roligt också. Speciellt måste man ju faktiskt älska scenen där prinsen och prinsessan råkat hamna som fångar hos drakarna och måste stå för underhållningen genom att sjunga schlagers för drakpubliken…

När prinsar fångar drakar är skriven och illustrerad av Per Gustavsson, och ges ut av Natur & Kultur.

Berätta om…

Fina pekböcker var det här! Jag har precis fått hem Berätta om djurungar och Berätta om bygget och Siri och jag har bara tittat i dem några gånger än så länge. Men vi gillar dem! Böckerna är uppbyggda med en sorts bilder på varje uppslag. Husdjursungar på en sida och djungeldjurungar på en annan. På varje sida finns dessutom en flik med text bakom som uppmuntrar den som tittar i boken (barnet med en vuxen såklart) att räkna och prata om djuren eller verktygen. Trevligt tycker jag, även om min personliga testpanels förmåga bara sträcker sig till att titta och försöka äta upp böckerna.

Böckerna är stora, snygga och med klara färger. De är i hederligt pekbokskartongformat och tyvärr med vassa kanter (ledsen Emelie). Djuren och sakerna i böckerna är också fina. Men jag vet inte om endel kanske irriterar sig på tecknade djur som ler? Eller som beskrivs som busiga, snälla eller spralliga? Jag tycker det hela är ganska sött, men hur är det, kan det vara störigt med sådana förmänskligande  detaljer tycker ni? Vill bara tillägga att djuren här är lika mycket galopperande och hoppande vilket är mer djurlikt. En rolig grej i Berätta om bygget: på en bild med en massa byggarbetare (varav en är kvinna) så ska man försöka lista ut vem som är chef. Jag kan tänka att det kan starta en massa intressanta diskussioner med kidsen!

Än så länge är det bara Berätta om djurungar och Berätta om bygget som kommit ut, de två andra kommer i januari 2010. Böckerna är skrivna av Justine Smith, illustrerade av Belinda Worsley och översatta av Susanna Hellsing. De ges ut av Rabén & Sjögren.

Filosofiskt och fint om Knodden

Om man är så där lite lagom trött på bilderböcker med megaspännande upptåg och superactionfyllda äventyr kan man med fördel ägna en stund åt Vad tänker Knodden? istället. Här är det inte så mycket action. Knodden står, rakt upp och ner, i skenet av en lyktstolpe utanför morfars hus och väntar genom nästan hela boken. Det snöar på honom. Det snöar på hela världen. Och det är ganska kallt och mörkt, men det bryr sig inte Knodden så värst mycket om. För i hans huvud finns en annan värld. Han tänker på hundar, på dinosaurier, på den stora kometen som slog ner och dödade alla dinosaurier, på stjärnorna och på rymden som aldrig tar slut.

“Om det finns hur många jordar som helst, tänker Knodden – då kan det finnas hur många Knoddar som helst…

Knodden stannar. Tänker att överallt…

… i en Rymd som aldrig tar slut…

… står det just nu hur många Knoddar som helst, under en gatlykta och väntar på hur många morfäder som helst, som letar efter hur många bilnycklar som helst…”

Jag tycker det är skönt, det här. Med bilderböcker som är lite eftertänksamma i tempot, där inget särskilt egentligen händer. Det är liksom bara lugnt och stillsamt och lite lagom filosofiskt och finurligt. Känner stort behov av att krama Knodden där han står helst still och tyst med armarna prick rakt ner och bara FUNDERAR i snön, utan ett enda svärd eller en enda fotboll i sikte. Så fin!

Vad tänker Knodden? är skriven av George Johansson och illustrerad av Anna Klara Tidholm. Den ges ut av Natur & Kultur. 

Böckerna om Nell.

 

Joanna Rubin Dranger, numera professor i illustration på Konstfack i Stockholm har ju skrivit finfina böcker som många känner till. För att ta några exempel har hon skrivit böckerna om Fröken Livrädd och Fröken Märkvärdig för oss äldre och för de yngre bland annat Farbror Dag Drömlund och Arg – Tvåtusentalets argaste bok. I september kom hon ut med två bilderböcker om flickan Nell som riktar sig till de yngre barnen. Nell leker inne och Räkna med Nell. I vår och sommar kommer ytterligare två böcker. Nell på våren och Nell på sommaren. Jag har läst de två första böckerna och konstigt nog blev jag inte helt övertygad. Trots att det är fantastiska teckningar (färgsprakande och estetiskt tilltalande), och smart upplägg (som när Nell ska lära sig att räkna) så uteblev wow-känslan. Däremot kan jag berätta att testpanelen bestående av en bebis på fem månader och en tvååring var desto mer övertygade. För den minste var det rentav braksuccé. Jag tror att det beror på just färgerna och detaljrikedomen. Det liksom sjuder på sidorna. Nu undrar jag om någon av er har läst? Är verkligen spänd på att höra vad ni tycker..

Böckerna om Nell är skrivna och illustrerade av Joanna Rubin Dranger och ges ut av Rabén&Sjögren