Mustafa och stormen

Det här är en bok om att ha tråkigt, om att bli arg och bråka, om stormande storm och om att bli sams igen. Hunden Mustafa i fez och morgonrock har väldigt tråkigt på sin båt. Inte ens de tatuerade valarna (som för övrigt alla heter Greger vilket jag tycker är mycket festligt) kan roa honom. De har helt olika intressen och matvanor. Mustafa önskar att något hemskt ska hända, så tråkigt har han. Så kraschar en fågel i masten och Mustafa får agera vårdare. Massa grejer ger han fågeln i sjuksängen, till exempel finhackad blodpudding, snörstumpar och vaniljkräm. Till sist äter fågeln skorpsmulor och en bit choklad och blir frisk. Men det dröjer inte länge innan Mustafa och fågeln börjar bråka och fågeln flyger sin kos. Det är ju inte lätt att anpassa sig till någon annan när man varit ensam länge som alla vet, särskilt inte om man får sin älskade trumma förstörd. Och så kommer stormen, den är så otäck att valarnas tatueringar bleknar. Men det lugnar ner sig och fågeln kommer tillbaka med sin tuba. Den får Mustafa slå sönder så att de blir kvitt och kan bli vänner igen.

Det jag gillar med den här boken är hur mänsklig den känns. Ta till exempel Mustafas känsla när han vaknar en morgon, uttråkad som vanligt:

Nu ligger han till sängs, och tänker inte gå upp. Det är varmt och klibbigt under täcket. Han har ont i magen. Solen lyser för starkt, och det kliar mellan tårna.

Underbart! Det hade kunnat vara jag! (innan jag fick barn) Det är fint hur Mustafas känslor får vara med, de beskrivs på ett realistiskt och samtidigt lekfullt sätt. Man skulle kunna läsa den med barn bara för att den är bra, men också för att diskutera de olika känslorna i den. Precis hur man vill.    Få ett smakprov på Mustafa och stormen här.

Mustafa och stormen är skriven och illustrerad av Jöns Mellgren. Den ges ut av Natur & Kultur.
Dela detta:

2 kommentarer, Lägg till din.

Å den här måste jag kolla upp! Jag och mina barn älskar Mellgrens förra bok: Hund och Katt.

Agnes



Åh, den verkar alldeles underbar! Fram för fler böcker om det fina i tråkigheten.

Lämna en kommentar