Filosofiskt och fint om Knodden

Om man är så där lite lagom trött på bilderböcker med megaspännande upptåg och superactionfyllda äventyr kan man med fördel ägna en stund åt Vad tänker Knodden? istället. Här är det inte så mycket action. Knodden står, rakt upp och ner, i skenet av en lyktstolpe utanför morfars hus och väntar genom nästan hela boken. Det snöar på honom. Det snöar på hela världen. Och det är ganska kallt och mörkt, men det bryr sig inte Knodden så värst mycket om. För i hans huvud finns en annan värld. Han tänker på hundar, på dinosaurier, på den stora kometen som slog ner och dödade alla dinosaurier, på stjärnorna och på rymden som aldrig tar slut.

“Om det finns hur många jordar som helst, tänker Knodden – då kan det finnas hur många Knoddar som helst…

Knodden stannar. Tänker att överallt…

… i en Rymd som aldrig tar slut…

… står det just nu hur många Knoddar som helst, under en gatlykta och väntar på hur många morfäder som helst, som letar efter hur många bilnycklar som helst…”

Jag tycker det är skönt, det här. Med bilderböcker som är lite eftertänksamma i tempot, där inget särskilt egentligen händer. Det är liksom bara lugnt och stillsamt och lite lagom filosofiskt och finurligt. Känner stort behov av att krama Knodden där han står helst still och tyst med armarna prick rakt ner och bara FUNDERAR i snön, utan ett enda svärd eller en enda fotboll i sikte. Så fin!

Vad tänker Knodden? är skriven av George Johansson och illustrerad av Anna Klara Tidholm. Den ges ut av Natur & Kultur. 
Dela detta:

3 kommentarer, Lägg till din.

Åsa



Ja, den är så fin och stämningsfull. Det känns dessutom så härligt att morfar förstår att han stått där i snön och funderat på så mycket (fastän han säger att han inte funderat alls). Så träffsäker i Knoddens tankar och så härligt att de vuxna (i alla fall morfar) förstår honom. Den känns som en Anna-Klara Tidholmbok så jag blev nästan förvånad att det var George Johansson som skrivit den.

Elias



Det låter väldigt fint. Lugnt och fint.

Jag vet, Åsa, visst känns den väldigt Tidholmsk? Jag tänkte i och för sig hela tiden på "Resan till Ugri la brek" när jag läste (som det i och för sig var en massa år sedan jag tittade i, men den är ju VERKLIGEN fantastisk!) Den har Tomas Tidholms skrivit och Anna Klara illustrerat, men det är på något vis ungefär samma känsla i den här. Kommer inte exakt ihåg formuleringen i Resan… men jag tror att huvudpersonen Myran får "vänta i 28 år på att Hinken ska äta upp sina ärtor" eller något sådant. Känns som att en liknande formulering hade kunnat slinka in här utan att man hajat till alls, när Knodden står och väntar och väntar på sin morfar.

Lämna en kommentar