Bokunge

Publicerad av

Fredagstips!

Den här boken är inte direkt ny, men jag läste den först i förrgår av någon anledning och måste bara skriva om den. Jag gillar Joanna Rubin Drangers böcker som tusan! Hennes vuxengrejer i alla fall, det hon gjort för barn har jag inte så bra koll på. Alltid redo att dör för mitt barn! har extremt hög igenkänningsfaktor för mig som nybliven mamma. I och för sig har jag alltid väldigt lätt att känna igen mig i Rubin Drangers böcker, vilket såklart är anledningen till att jag gillar dem så mycket. De är liksom alltid prick på!

I Alltid redo att dör för mitt barn! får vi följa moderskapets alla kval. Från graviditet och ångestföräldraträffar på landstinget till att vara mamma och stå ut med besvärliga vänner med/utan barn och allt annat som kan drabba en intet ont anande. Jag gillar verkligen hur föräldrautbildningen beskrivs med den eviga hyllningen av amning mellan raderna. Eller privatföräldrautbildningen med en pinnsmal kvinna som beskriver profylax och att det är roligt att föda barn inför en bunta flåsande höggravida. Exakt en sån barnmorska hade jag på min gravidvattenjympa.

Har man inte tid att läsa så har man i alla fall tid för den här boken. Ta med den överallt, läs en sida då och då och jag lovar, den kommer ta slut snabbare än jordnötssmör i vårt skafferi! Spana in Joanna Rubin Drangers hemsida.

Alltid redo att dö för mitt barn är skriven av Joanna Rubin Dranger. Den ges ut av Albert Bonniers Förlag.

Publicerad av

Årets Augustnomineringar

En ynka bilderbok är nominerad till årets Augustpris i barn- och ungdomskategorin. Det är Siv sover vilse av Pija Lindenbaum, och den är i och för sig inte det minsta ynka, den är fantastisk. Men resten av alla årets fina bilderböcker då, var är de? Vad hände med Amos & Soma, till exempel? Eller När vi var ensamma i världen? Alla andra jag missat under mitt mest bilderboksfattiga år på länge, men som borde funnits med på listan?

Visserligen tycker jag det är stort och fantastiskt på alla sätt att en faktabok, Skriv om och om igen, är nominerad, och jag har verkligen ingenting emot ungdomsromaner heller, men jag kan i alla fall inte låta blir att tycka att det känns liiite fattigt att det bara är en bilderbok bland nomineringarna.

Vad tycker du om saken? Vilka bilderböcker borde funnits med på listan? Vad vet du som inte augustjuryn fattar? Tyck till i kommentarerna!

(De nominerade böckerna är: Siv sover vilse av Pija Lindenbaum, Raben & Sjögren. Svenhammeds journaler av Zulmir Bečević, Alfabeta Bokförlag. Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm, Bonnier Carlsen. Skriv om och om igen av Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman, XPublishing. Kulor i hjärtat av Cilla Naumann, Alfabeta Bokförlag. Och Natthimmel av Sofia Nordin, Rabén & Sjögren.)

Publicerad av

Populär pekbok

Den lilla människan (9 månader) i hushållet har fått en ny pekboksfavorit på sistone. Tripp trapp – Vem är det? är så omåttligt populär att han flinar så fort han ser omslaget. Idén är enkel: På ena sidan ser man ett par fötter, och när man bläddrar (och här bläddrar man på höjden) framgår det på nästa uppslag vem fötterna tillhör. Mamma, farmor, pappa, morfar, katten eller storebror? Ohyggligt spännande och roligt, tycker testpanelen.

Sick sack – Vad är det? i samma serie är däremot inte samma succé. Här syns ett sick-sackmönster på ena sidan, och bläddrar man framgår det var mönstret egentligen hör hemma. På trumman, aborren, tumstocken eller huggormen? Det är alldeles för svåra ord för att det ska gå hem här (tumstockar göra sig icke besvär ännu, vi har fullt upp med lampor och annat basic), men kanske kan den funka för lite äldre barn?

Tripp trapp – vem är det och Sick sack – vad är det är skrivna av Linda Fridh och illustrerade av Pernilla Lonhage. De ges ut av B Wahlströms.

Publicerad av

Den fina prinsessan

Den fina prinsessan är skriven av Petter Lidbeck och illustrerad av Thomas Fröhling. Det är den andra av tre vinnare i Natur och Kulturs bilderbokstävling som vi recenserar här på Bokunge!

Prinsessan i boken är så fin att hon inte bajsar om dagarna. Istället bajsar hon på natten i sömnen. En natt gömmer sig en fotograf på toan och tar högst avslöjande bilder som dagen efter basuneras ut i stans alla tidningar. Kungen blir mycket upprörd och bestämmer sig för att bomma för toaletten. Bajsande prinsessor kan man ju inte ha. Och prinsessan blir tjockare och tjockare ju mer hon äter utan att bajsa. Och hon äter en masse. När hon på toppen av all mat blir påtrugad ett plommon av en hovdam går det lite överstyr. Vad som händer påminner faktiskt väldigt mycket om den här scenen: “And finally Monsieur, a wafer thin mint.” (Kolla inte om du är äckelmagad)

Överhuvudtaget är vuxenreferenserna många i Den fina prinsessan, inte minst i paparazzifotografen och bildchocker i dagspressen. Illustrationerna känns också mer vuxentillvända än tecknade för barn. Och det är väl min stora invändning mot boken. Jag tycker att den är himla snygg, men förmodligen tycker jag det just för att jag är vuxen och inte ett barn. Vem vet?

Men jag gillar boken ändå. Historien är underhållande och figurerna är faktiskt ganska roliga, allra mest kungen med sin sjukt stora näsa. Och det är ju alltid kul med bajs som alla vet. Det är verkligen ett ämne som ska avdramatiseras till förbannelse. Till alla hårdmagade människor där ute.

Den fina prinsessan är skriven av Petter Lidbeck och illustrerad av Thomas Fröhling, och ges ut av Natur&Kultur

Publicerad av

Moshi Moshi överallt Kawaii

Hjälp! Vad är det här för bok? Är det jag som har blivit en generation för gammal för att förstå? Var är Jordgubbs-Moshi är en “lek&leta”bok som går ut på att man ska hitta Jordgubbs-Moshi och kompisen Super-Moshi på varje sida. Problemet är bara att det myllrar av tusen olika sorters Moshi-figurer i hela boken och jag fick huvudvärk efter ungefär sida ett. Det tar en evig tid att hitta de två figurerna och inte nog med det, man ska dessutom hitta ett gäng till, typ Aloha-Moshi, Ananas-Moshi och Ubåts-Moshi. Mitt tålamod! Jag läste en annan recension av boken där varningstext och facit till boken efterlystes, vilken strålande idé! Moshi betyder hej på japanska och Kawaii betyder gullig. Kawaii betyder också att man tycker om det som är gulligt, hur gammal man än är. Alla, både vuxna och barn ska alltså kunna älska Moshi. Hej hej gullig ungefär. Eh, jag hänger inte med.

Klicka på omslagsbilden för att provläsa och se vad jag menar. Vad tycker ni? Hit eller miss? Är jag helt ute och cyklar eller kommer Moshi faktiskt ta över och bli nya Hello Kitty? Och är det någon som har barn som har läst boken? Gillar de den? Upplys mig snälla.

MoshiMoshiKawaii – Var är Jordgubbs-Moshi, är översatt av Masako Hayakawa Thor, och ges ut av Rabén&Sjögren.

Publicerad av

Vive la mer franska böcker!

I Frankrike vet man hur barnböcker ska se ut minsann! Jag har precis kommit hem från en veckas semester i trakterna kring Montpellier och jag kunde såklart inte låta bli att botanisera runt bland barnböcker så fort jag fick tillfälle. Och vilken FRÖJD det var! Jösses, Emelie här på Bokunge efterlyste i ett tidigare inlägg fler taktila böcker. Om inte förlagen här hemma pallar fixa fram några svenska sådana så kan de åtminstone översätta valfri fransk barnbok för de är ta mig tusan taktila hela bunten. De låter, blänker, är mjuka och luddiga, går att vika ut och är allmänt lekfulla och snygga. De luktade eller gick inte, men det var typ det enda de inte gjorde. Och det verkar vara ett genomgående tema att alla böcker (åtminstone pekböckerna) ska vara lärorika på något sätt. Barnen får lära sig räkna, hur olika djur ser ut och låter, hur olika färger ser ut och hur olika saker kan kännas. Till exempel kunde man i en bok känna hur klibbigt murbruket är mellan tegelstenar när man murar. Och i en bok kunde man lära sig knäppa kardborreskor och dra upp en dragkedja! Oh my. Det kan ju verka vara lite för mycket, men allt var så snyggt så det var ändå ok. Jag köpte med mig tre av böckerna ovan, La jungle, La ferme och La nature. I dem kan man höra hur regnet smattrar, kossan råmar, apan tjattrar och mest spännande av allt: hur en panda låter (vet ni det va va va? det vet jag nu).

Bilderböckerna för något äldre barn var inte lika pedagogiskt inriktade, men lika snygga för det. De franska barnboksförfattarna/illustratörerna lyckas med konstycket att vara konstnärliga men ändå tilltalande för barn. Det känns så väldigt franskt alltihop. Här kommer lite bildbevis:

Le mariage de Madame Édouard. Bernard Villiot & Muriel Kerba

 La grande fabrique de mots. Valeria Docampo & Agnès de Lestrade
Synd att jag är så usel på franska att bara pekböckerna kan komma på tal… Men som sagt, en stilla önskan till svenska bokförlag, snälla översätt fler franska barnböcker!

Publicerad av

Respekt!

Det säljs en ohygglig massa föräldrahandböcker nu för tiden, om jag förstått det hela rätt. Behovet av att läsa handböcker om föräldraskap verkar ha blivit större än förr, och jag vet inte, betyder det att dagens föräldrar (hej hatuttryck!) inte vågar lita på vår egna förmåga längre, eller vad? Jag har ingen aning, men själv har jag i alla fall insett att jag mår mycket bättre av att INTE läsa föräldrahandböcker. Alls. Jag får bara dåligt samvete av dem, och så springer jag in till sonen som sover lugnt och bara: Förlåt! Jag har visst gjort det här och det här fel inser jag nu, shit, tänk om du är förstörd! Ungefär.

Men med det sagt – så gillar jag faktiskt ändå den här föräldrahandboken. Helena Harrysson (sexbarnsmamma och pedagog) delar på ett personligt och (bäst av allt) inte ett dugg dömande sätt med sig av sina erfarenheter när det gäller att leva med barn. Väldigt kort går boken ut på att man måste försöka se varje barn som en individ, ge det massor av tid och närvaro, respektera det, lyssna på det och behandla det som en medmänniska. Samtidigt måste man själv våga vara vuxen, ta ansvar och sätta rimliga gränser. Jag köper hennes resonemang rakt av. Hon verkar klok! Och boken är varm och lätt att ta till sig, och absolut värd att läsas.

(Fast det dåliga samvetet slipper jag ändå inte undan. SÅ KLART! För det förstår man ju, att det säkert kommer att komma dagar då sonen kommer klivandes i tyllkjol och silversandaler mitt i vinterstormen och istället för att jag SER att det är viktigt för honom att ha de där kläderna på sig just då och kommer på ett klyftigt sätt att KOMPROMISSA, kommer jag givetvis bara otåligt be honom att gå och byta om. Buhu!)

Våga vara vuxen – bli en bättre förälder, är skriven av Helena Harrysson, och ges ut av Alfabeta.

Publicerad av

Hallå, Emma Adbåge!

    

 

 

 

 

 

 

När Emma Adbåges senaste bilderbok Vi hittar Smulbert recenserades i DN hopade sig frågorna. Varför åker barnen hem från stranden i en helt annan bil än den de kom i? Och vem är mannen med de svarta badbyxorna? Det är ju inte utan att man blir lite nyfiken…

Hej Emma! Hur är det egentligen – VARFÖR åker barnen i Vi hittar Smulbert hem i en annan bil än den de åkte till stranden med?
– Jag har så roligt åt det här, men jag måste tyvärr erkänna att det är en stor, skämsig miss från mitt illustratörs-jag. Jag glömde nack-kuddarna på den ena bilden – det finns inga medvetna försök till mystiska undertoner, det är tänkt att vara samma bil.

Och VEM är mannen i de svarta badkallingarna?
– Jag tror att mannen blir med ens mindre intressant när jag avslöjat den tråkiga missen med bilens interiör. Men jag älskar verkligen att Ulla Rhedin (som skrev recensionen i DN) tolkar in mer än väntat i de små misstagen och det säger verkligen allt om hur viktig bilden är – och hur många dimensioner den faktiskt kan lägga till en text, beroende på vem som är betraktaren.

Kan du berätta om hur det var att skriva Vi hittar Smulbert?
– Smulbert är sprungen ur en helt annan idé från början, men som jag sedan transformerade under kalla & tidiga novemberpromenader. Vissa texter minns man exakt hur de kom till, Smulbert är en sådan. När ursprungsidén plötsligt förvandlades till “Vi hittar Smulbert” gick arbetet fort och intensivt. Jag tyckte om att skriva den och förflyttades helt till en av min barndoms stränder vid Vättern. Att jobba fram illustrationerna var som att plocka filmcellerna från en film – Smulbertfilmen i mitt huvud.

Varför skriver/illustrerar du böcker?
– Det har alltid varit mitt bästa sätt att uttrycka mej på. Så kan jag forma både frågor och svar. Jag var inte så pratig som barn, -vilket ju inte betyder att man har mindre uttrycksbehov – man hittar  bara sin egen form. Själva tecknandet bygger från början också bara på en stor lust att just teckna.

Vad är det viktigaste att tänka på när man både illustrerar och skriver en bok?
– För mig är det viktigaste att jag själv har roligt, det är en bra sak att gå efter. Har jag roligt när jag arbetar, då blir det oftast bra och vice versa. Jag kan titta på en del arbeten som jag tyckte var tråkiga eller jobbiga, och såhär i efterhand se att det blev skrutt.

 Vad är det svåraste med att skriva för barn?
– Att man själv är vuxen och att man därför tänker och vet för mycket om allt. Att inte tänka ÅT barnen, fast man ibland råkar inbilla sej att man måste det.

Vilken ålder är roligast att skriva för?
– Jag tänker aldrig på vilken ålder jag skriver för, så det är något som förlaget i efterhand får sätta. Jag skriver det jag själv tycker är roligt och jag skule hellre vara utan kategorier som “6-8 år”, för att slippa
skrämma bort någon läs-sugen 9-åring som inte vill verka daddig.

Vilken bok minns du själv bäst från när du var barn?
– Många är dom, men det fanns en bok som hette Äppelfesten (Apple Pigs) som jag minns tydligt. Av Ruth Orbach (text+bild). Efterlyses härmed! Och så förstås “Det underbara dagishemmet” av Gun-Britt Sundström. Både texten och illustrationerna (Gunna Grähs) där, har nog lite att göra med mitt nuvarande yrke!

Läs vad vi på Bokunge skrev om Vi hittar Smulbert här!