På pappajakt med Mormors lilla kråka.

 

Mormors lilla kråka har börjat fundera över sitt ursprung. För en dag när mormor börjar visa bilder på sin familj tycker kråkan att det inte är mer än rätt att hon också får veta något om var hon kommer ifrån. Allt hon vet är nämligen att hennes mamma är död men att hennes kråkpappa antagligen lever och finns nånstans. Mormor tycker lite synd om kråkan så snart ger de sig ut för att hitta honom. De letar mest utomhus men för säkerhets skull kollar mormor också i en djuraffär. Ingenstans finns kråkans pappa. Men så under en parkbänk stöter kråkan på motsvarigheten till en parkbänksalkis i fåglarnas värld – så klart en kaja. Kajan, som pratar nån slags söderslang och känns lite som Mods-Kenta, råkar faktiskt veta vem kråkans pappa är. “En sorglig typ. Som brukar bråka” säger han. På det viset får kråkan veta att hennes förmodade far bor på tippen. Och så klart vill kråkan utforska saken. Så vips bär det av till stadens soptipp..

Vad som händer sen tänker jag inte avslöja. För boken måste läsas. Det är en helt underbar bilderbok som håller måttet både i text och bild.  Det här är trejde boken om Mormor och kråkan och det blir bara bättre och bättre. Jag ÄLSKAR att texten är på vers och att man faktiskt skrattar sig igenom rimmen (som för övrigt inte alls är krystade eller tillrättalagda som rim i bilderböcker ofta kan vara). Dessutom är det fina med boken att den lätt kan fungera om man ska prata med barn om varför vissa är adopterade eller varför andra bor i fosterhem. Ett smygtema som kan tolkas fritt. Bläddra lite i boken här och stick sen och skaffa den. Läs den högt för dig själv eller för någon fining du känner. Jag garanterar att du blir lika frälst som jag!

Mormors lilla kråka och pappan är skriven och illustrerad av Björn Bergenholz. Den ges ut av Raben&Sjögren.
Dela detta:

3 kommentarer, Lägg till din.

Agnes



Den verkar ju fullkomligt underbar!

Åsa



Jag tycker också att denna bok om kråkan är den bästa hittills. För här flyter verkligen rimmen, vilket jag inte tyckt att det gjort alltid innan. Och som du skriver har denna bok det här smygtemat som kommer in helt naturligt. Perfekt!

Martin Ek



Kan intyga att den är jättefin. Jag fullkomligt älskar att man som vuxen lätt kan få för sig att en massa hemska saker ska ske vid flera tillfällen; att kajan ska luras eller något i den stilen – men trots att kråkan litar på en okänd samtidigt som hen går mot sin vårdnadshavares strikta uppmaning så visar sig världen vara vänligt sinnad och pappan, som ser lömsk ut och bor på en soptipp ändå visar sig vara både i kontakt med sina känslor och således känna kärlek och är omtänksam. Jag tar det personligt när någon pekar ut min vuxen-cynism – Jag har skickat ett tack om detta till författaren.
Att det dessutom är välrimmat är en enorm bonus, det finns inget som får mig att högläsa bättre än bra rim.

Lämna en kommentar