Fint om ensamhet och syskon

Huvudpersonen i När vi var ensamma i världen har precis lärt sig klockan. Klockan nio, klockan tio, klockan ett, klockan två. När han tycker att klockan är så mycket att pappa borde hämta honom från dagis går han ut och ställer sig vid vägen. Men pappa kommer inte. Kanske har han dött? Kanske har han och mamma blivit överkörda av en röd lastbil? Ja, så är det förmodligen.

Pojken gråter. Nu måste han ta hand om sig själv och sin lillebror i resten av livet! Bygga ett hus de kan bo i av några gamla ruttna plankor, fixa en tv av en kartong, se till så att lillebror får sin dagliga kaka. Och värst av allt – han får aldrig, aldrig visa hur sorgligt allt är, för då kommer lillebror att bryta ihop på direkten.

Ulf Nilsson och Eva Erikssons berättelse planterar en klump i halsen på mig direkt. Det är kanske för att jag är väldigt svag för alla syskonskildringar där storasyskonet måste spela tapper och ta hand om ett eller flera yngre syskon i nöd. (Hela min storasystermentalitet går liksom i spinn direkt.) Eller så är det bara för att det är en väldigt fin skildring av syskonskap, av fantasi som skenar och av hur ensam man kan känna sig i världen ibland. Blir bara lite, lite besviken på det något snöpliga slutet. (Jaha, så mamma och pappa var inte döda. Konstigt! Vad är förresten på teve?) Men ändå – lätt en av höstens finaste bilderböcker!   

När vi var ensamma i världen är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Eva Eriksson. Den ges ut av Bonnier Carlsen.
Dela detta:

Lämna en kommentar