Det känns som att det finns ganska många böcker där barns olika känslor får speglas i en låtsasvän av något slag. Så får barnen vara stora och duktiga och ta hand om sin mindre tuffa kompis. Så är det i Kompisen är för liten. Olivia och kompisen är hos gammelfarmor, och kompisen (som förresten är en gammal hederlig nallebjörn) är rädd för nästan allting. Och inte får han vara med och bestämma heller, för det får man inte när man är liten. Alltså sätter Olivia och kompisen igång att pyssla, fastän kompisen tycker att det är tråkigt. När gammelfarmor har somnat kommer saxen fram. Oooops! så har Olivia klippt av kompisens ena öra, fast han inte vill. Nu hör han bara med ena örat och det blir lite läskigt. Hjärtat pickar. Olivia syr fast kompisens öra igen, fast han tycker att det är otäckt. Örat hamnar dessutom helt fel, mitt i pannan. När kompisen blir ledsen erbjuder sig Olivia att plåstra om honom, men då säger kompisen äntligen nej. Han gråter inte alls och han kan förresten plåstra om sig själv. Så han sätter plåster över ögonen och tårarna slutar att rinna. Och plötsligt händer något: kompisen växer och blir stor och modig! Äntligen är han inte för liten längre. Det är inte svårt att förstå berättelsens budskap. Även små barn behöver bestämma själva ibland, annars är det svårt att känna sig annat än liten och rädd.

Historien är bra i sig, men det jag gillar mest med Kompisen är för liten är de fina illustrationerna. Särskilt den där kompisen hänger ut över en taklampa och gråter så att tårarna är som stora pärlor över hela bilden. Det är enkelt tecknat men Per Gustavsson är grym på att fånga olika känslouttryck så att även en nalle kan se sur, arg, rädd eller stolt ut. Mycket snyggt!

Kompisen är för liten  är skriven av Moni Nilsson illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Rabén & Sjögren.

Det här är lätt årets finaste kärleksberättelse för barn! I början av boken får vi se ett gäng apor uppklättrade i ett träd. Det är natt med dansande eldflugor och den äldsta apan ska berätta sagor. Den mest omtyckta sagan av dem alla är den som handlar om den stora kärleken. Kärleken mellan två apor. Om Amos och Soma som är så förälskade i varandra att de kan höra varandras tankar:

När dom speglade sig i vattenytan

såg Amos bara Soma.

Och Soma såg bara Amos.

Nu gungar vi i bambuträden,

tänkte Soma.

Ja, det gör vi, tänkte Amos

Amos (som jag hela tiden vill stava Amor…) och Soma leker, badar och slänger sig i lianer tillsammans. Och när de blir trötta samlas de med de andra aporna i det stora trädet för att lyssna på när den äldsta apan berättar sagor. De älskar framförallt smakar-gott-sagan: Långt bortom bergen, bakom molnen och på andra sidan floden finns en trädgård med himmelskt goda äpplen. Men äpplena ägs av en hemsk man som har vassa knivar och som äter apor. En dag berättar Soma att hon har ett litet barn i magen. Amos blir så glad att tjuter mot månen och han bestämmer sig för att bege sig till trädgården med den hemske mannen för att hämta hem ett äpple till Soma.

Om en litteraturvetare skulle läsa Amos och Soma skulle denne säkerligen hitta ett dussin olika sätt att tolka boken på. Det finns till exempel en rätt tydlig koppling till Bibelns Adam och Eva och syndaäpplet.  Det förekommer berättelser i berättelsen. Och det vilar ett lätt sagoskimmer över berättelsen i och med Amos resa mot det magiska äpplet och kampen mellan det goda och det onda. Men jag väljer att se Amos och Soma som en kärlekshistoria med ett vackert språk. Som det här, det är som en dikt:

En kväll tog Soma Amos huvud

och la det mot sin mage:

Hör, sa hon. Och känn!

Han hörde en syrsa som sjöng.

En porlande bäck.

Och kände grodornas hopp därinne.

Vad har du där? sa han.

Det är våra ungar, sa hon.

Det är dom som hoppar härinne

och väntar på att få komma ut.

Amos och Soma är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Anna Höglund och ges ut av Rabén & Sjögren.