De påklädda djuren i litteraturen

Saker man kanske inte trodde fanns: Forskare som tillbringar dagarna med att studera påklädda djur i barnlitteratur. Men jodå! I förra veckan intervjuade jag Eva Söderberg, lektor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet. Hennes forskning är inriktad på barn- och ungdomslitteratur, och just nu studerar hon bland annat förmänskligade djur i barnböcker.

De har fått ta en hel del skit genom åren, de påklädda djuren. “Vad ska barnen tro?” har kritikerna bland annat menat. “Där sitter Kalle Anka och äter kalkon på julbordet som om det inte fanns någon morgondag!” Andra har tyckt att författarna gör det alldeles för lätt för sig genom att låta djuren ta människornas plats. Ta Richard Scarry (1919–1994), till exempel. Han är en av världens bäst säljande barnboksförfattare, och hans mest älskade bok heter Vad gör folk hela dagarna. Den skildrar staden Sysselbo, som befolkas av djur i olika skepnader. Massor av barn har älskat den där boken, men kritikerna har inte varit nådiga. Richard Scarry använder sina djur ”till att slinka undan sanningen om verkligheten”, skrev en kritiker i Sydsvenskan. När människorna får ge plats för djur i kläder kan författaren ”skildra en värld utan ras- eller invandrarproblem, utan könsdiskriminering eller andra orättvisor”, skrev en recensent.

Eva Söderberg är inte alls inne på samma linje som kritikerna ovan. “Tvärtom! Djuren ger ju författaren världens chans att förtydliga sådana här saker!” säger hon. “Det blir väldigt tydligt för ett barn att individer kan vara olika när det gestaltas genom djur. Någon kan flyga, någon kan springa snabbt, någon lever i havet, någon är liten och någon är stor. Om man hade bytt ut alla de här djuren mot människor hade det i många fall blivit mycket tråkigare, och då hade barnen tappat intresset. Att förmänskliga djur är ett litterärt grepp som jag tror både tilltalar barnen och som blir en kreativ utmaning för författaren.”

Själv har jag många favoriter bland de förmänskligade och pratande djuren (Grisen Benny! Spyflugan Astrid! Kråkan! Edward Tulane!). Ändå kan jag tycka att det störande ofta halkar med tråkigt stereotypa skildringar av flickor och pojkar när det handlar om djur (oftare än när det handlar om människor, faktiskt). Irriterande ofta har mamma Björn förkläde och står hemma vid spisen, medan pappa Björn är ute och snickrar/kör bil/slåss med bovar, och sådant gör mig inte så lite trött.

Vad tycker du? Ska djuren få ha kläder och prata eller inte? Vi vill veta!

Bilden är från Nöff nöff Benny, skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Olof Landström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Mer om mörker

VARNING! Läs inte den här boken för dina barn om du bor i flerfamiljshus med sopnedkast och vill att barnen ska fortsätta (eller börja??) hjälpa till att ta ut soporna. Sopnedgasten bor nämligen längst ner i sopornas underjord och väntar på de små barnen. Så sjukt läskigt:

Har du nånsin känt en kall vind när du öppnat sopnedkastet? Har du nånsin hört ett mystiskt susande? Det är sopnedgasten som kallar på dig […] Du har väl hört om den lilla flickan som skulle slänga sopor och aldrig sågs till igen? Lilith. Det var flickans namn.

Sopnedgasten och andra moderna monster slår hål på myten att monster bara trivs i gamla hus med knarrande trappor och fuktiga källare. De vill tydligen vara hemma hos oss människor i våra varma och snygga hem. Till exempel El-Ak som bor bakom eluttagen, småmonstren Brr! i brödrosten och Ola Tola i toan som skäller och surar över alla som stör honom. Monstrena finns alldeles nära och är härligt mysrysliga. Förutom Sopnedgasten då, där blir det läskigt på riktigt! Jag vet att jag i alla fall hade vägrat  gå ut med soporna om jag varit ett barn. Tänk på det när ni läser den, okej!

Sopnedgasten och andra moderna monster är skriven av Andreas Palmaer och är illustrerad av Per Gustavsson. Den ges ut av Natur & Kultur.

Jojje till folket

Lisas ord finhetsklump passar bäst för att beskriva känslan. Så är det.

Häftig skildring av mörkerrädsla

En av de bildmässigt häftigaste bilderböcker jag sett på länge är den här – I mörkret. Med tusentals små, små streck tecknar nederländska Bert Dombrecht hur Johans värld ter sig när mamma släckt lyset på kvällen. Det är mörkt och skuggigt (allt är i svartvitt utom Johan själv och några andra detaljer), och i skuggorna lurar monstren, det förstår man tidigt. Helst vill Johan ha med sitt lyssvärd i sängen, för när han har det är han en rymdriddare som kan rädda allt som måste räddas. Men mamma tycker inte man kan sova med svärd i sängen. Det är synd, för utan svärdet kan Johan inte rädda någon alls. Då är han bara en vanlig kille, som är rädd för mörkret. Och det låter märkligt från det mörkaste hörnet…

Berättelsen om hur Johan övervinner sin mörkerrädsla är charmig – men det är ändå bilderna som är det bästa med den här boken. Så rysligt effektivt skildras de läskiga skuggorna i Johans rum, och så ny och annorlunda känns stilen. Gillar!

I mörkret är skriven av Karla Stoefs och illustrerad av Bert Dombrecht. Den är översatt från nederländska av Boerje Bohlin och ges ut av Turbine förlag.

Häftig skildring av mörkerrädsla

En av de bildmässigt häftigaste bilderböcker jag sett på länge är den här – I mörkret. Med tusentals små, små streck tecknar nederländska Bert Dombrecht hur Johans värld ter sig när mamma släckt lyset på kvällen. Det är mörkt och skuggigt (allt är i svartvitt utom Johan själv och några andra detaljer), och i skuggorna lurar monstren, det förstår man tidigt. Helst vill Johan ha med sitt lyssvärd i sängen, för när han har det är han en rymdriddare som kan rädda allt som måste räddas. Men mamma tycker inte man kan sova med svärd i sängen. Det är synd, för utan svärdet kan Johan inte rädda någon alls. Då är han bara en vanlig kille, som är rädd för mörkret. Och det låter märkligt från det mörkaste hörnet…

Berättelsen om hur Johan övervinner sin mörkerrädsla är charmig – men det är ändå bilderna som är det bästa med den här boken. Så rysligt effektivt skildras de läskiga skuggorna i Johans rum, och så ny och annorlunda känns stilen. Gillar!

I mörkret är skriven av Karla Stoefs och illustrerad av Bert Dombrecht. Den är översatt från nederländska av Boerje Bohlin och ges ut av Turbine förlag.

Titta och peka på fantastiska bilder

De är inte nya, de här böckerna, men väl värda att tipsas om ändå. Sitter som en smäck för alla som älskar att titta på bilder och leta efter detaljer och finurligheter gång på gång. Böckerna är visserligen lite svåra att ålderskategorisera. Titel och den yttepyttiga textmängden på varje sida signalerar BEBIS lång väg, tycker jag, men egentligen tror jag böckerna passar mycket bättre för lite äldre barn. Tanken är hur som helst att bilderna ska få breda ut sig och ta ordentlig plats (och de tål de, för de är gjorda av Charlotte Ramel, Helena Willis, Anna-Clara Tidholm, Jakob Wegelius, Lotta Geffenblad, Emma Adbåge, Björn Bergenholtz och en hel del andra superproffs på ämnet). Till varje uppslag finns en liten text i stil med “På dagen är det liv och rörelse i staden. I det här kvarteret bor fem katter. Kan du hitta dem?” och så får läsaren (tittaren?) leta i bilderna. Ingen sammanhängande historia i text alltså, men böckerna räcker ändå i en evighet. Dels för att man kan ha kul med dem både som ganska liten knodd och som lite äldre barn, men också för att de fantastiska bilderna tål att tittas på igen och igen och igen. Mest överförjust är jag i Lotta Geffenblads uppslag i Titta och Peka – djur och natur, där sju små barn tampas med varsin bångstyrig dinosaurie i koppel. Så himla fint!

Titta och Peka finns med fyra olika teman. Ute & Inne, Lek & Skoj, Fordon & Farkoster och Djur & Natur. De är gjorda av en mängd olika illkustratörer och ges ut av Bonnier Carlsen.

Snart nytt år

Det här hörni är lovande:

Jag längtar riktigt mycket tills Emma Adbåges Leni är ett sockerhjärta kommer. Leni får tampas med alla barns eviga problem: att alltid bli missförstådd av vuxna. Antingen liten som ett sockerhjärta, eller stora damen som kan ta soporna (såklart alltid i fel läge). Månen blev rädd sällar sig till böckerna som tar upp svåra ämnen i livet. Den handlar om Månen som har ett mörker inom sig men inte kan gråta. Han ger sig iväg för att hitta hjälp hos några sargade men gråtkunniga stjärnor. Omslaget med månen som hänger fastklamrad i ett litet snöre är fantastisk. Det är som bekant inte bara Emma som skriver och illustrerar böcker i familjen Adbåge. Lisen har illustrerat Petter Lidbecks Åke och hans ö och det verkar vara en färgrik berättelse om skärgårdsliv. Pepp för böcker med lite sommar i! Jag hyllade för ett tag sen Jonna Björstjernas böcker om den underbara familjen Kanin. Snart kommer en ny! Håll utkik efter Godistrollet där vi får veta varför barn bara får godis på lördagar. I mitten på mars kommer Hallå därinne av Ulf Stark och Stina Wirsén. Den verkar ju lite smått underbar med brorsan som berättar för sitt ofödda syskon om allt möjligt i livet. Alltså, mycket att se fram emot!

Vilken är din bästa julbok?

Hörni, hörni, nu är det snart jul på riktigt! Emedan jag råkar vara en juljunkie av rang vet jag knappt vilket ben jag ska stå på. Jag har (för att fira, liksom) frossat i barnboksjulskildringar den senaste veckan, och försökt kora en favorit. Det finns ju en hel del att välja mellan, menar jag. Ett axplock av mina kandidater: Mamma Mu och Kråkans jul, Pettson får julbesök, Tomtemaskinen, Sagan om mössens julafton, Jul i Bullerbyn, Babar och jultomten och typ tusen till.

Min absoluta favorit, kom jag fram till, är Visst kan Lotta nästan allting, av Astrid Lindgren. Triumfen när Lotta kommer hem och har fixat julgranen som ingen annan i familjen lyckats få tag på är liksom oslagbar. När storbror Jonas tittar på sin lillasyster och bara: Det är ju sant, Lotta. Du kan faktiskt allting! – då vill man bara fånle lyckligt genom hela julhelgen.

Vilka är era julfavoriter i barnboksdjungeln? Kommentera så fixar vi en omröstning med era kandidater och korar bästa barnjulboken!