banner2

Chattrecension av Min älskling

9782226315243

Emelie:
Min älskling av Astrid Desbordes och Pauline Martin. Vad tänker du om den Tove?

Tove:
Jag tänker att jag tycker att den är fin. Och lite konstigt att jag inte läst en liknande bok tidigare.

Emelie:
En arton uppslag lång kärleksförklaring till ett barn.

Tove:
Ja, som en lång dikt nästan!

Emelie:
Faktiskt. Den är inte svår alls tack vare motsatserna. De underlättar läsningen.

Tove:
Ja, på varje uppslag så är det en upprepning, och en motsats. Till exempel: Jag älskar dig när du ser det, och när du inte ser det.

Emelie:
Vilken är din favorit? Jag gillar: Jag älskar när jag tänker på dig och när jag glömmer bort. När mamman får göra annat en stund…och ändå är kärleken där. Något många barn säkert har svårt att förstå.

Tove:
Så jättefina illustrationer som säger så oändligt mycket mer än den korta texten. Min favorit är nog:
Jag älskar dig när du gör som jag, och när du gör på ditt eget sätt. Där är det en söt illustration där mamman och huvudpersonen Charlie målar tavlor, och på den andra sidan i uppslaget så målar Charlie liksom vidare på väggen. Ja, den med ”glömmer bort” är fin.

Emelie:
Jag gillar att den både blandar vardag och fantasi. Det där lite halvförbjudna som att barnet försöker sparka sin mamma på smalbenet när han inte får godis. Eller som då att mamma glömmer bort och tar en kväll för sig själv. Pauline Martin verkar vara en sympatisk illustratör.
*Läser lite om hennes andra böcker*.

Tove:
Ja, och nu kom jag på ett uppslag som jag nästan gillar ännu mer. Det med båtarna, när de sitter på stranden och på den ena sidan så är det mamman som (i vanlig ordning) är den som förklarar och berättar. Det tog ett tag innan jag upptäckte att barnet berättar fantasihistorier, och att bilden visar ett sjörövarskepp. Min dotter uppfann sin första låtsaskompis och döpte den till Charlie efter att vi hade läst boken. Först fattade jag inte vem Charlie var och var hon hade fått det namnet ifrån, men sen när vi läste boken igen så kände jag igen det. Undrar om det var nåt som hade med boken att göra.

Emelie:
Den är fin! Skillnad på det lyssnande, sittande barnet och på det berättande stående (hoppande) barnet..

Tove:
Ja, den bilden är ju inte jättegyttrig, men ändå tog det mig lång tid att se skillnaden!
Vad får du veta om Pauline?

Emelie:
Fint med namnet Charlie på huvudpersonen, jag lusläste och det behöver klart INTE vara en kille. Bra neutralt namn.

Tove:
Mycket bra. Skönt att få lite hjälp med kärleksförklarandet tyckte jag. Boken har en väldigt stämningsskapande effekt sådär på kvällskvisten när man läser den för sin lilla argbigga till treåring. Den är liksom som lite balsam på dagens små konflikter. Kände du igen det nåt?

Emelie:
Om Pauline, hon har illustrerat en bok som jag hört om tidigare, The Bureau of Misplaced Dads. Den verkar också bygga på en kul idé.

Tove:
Å, ja, det låter kul!

Emelie:
Jag måste säga att boken funkade bättre här på det äldre barnet, sjuåringen. Treåringen uppskattade bilderna men var inte särskilt intresserad av texten. Det är väl en av de stora fördelarna med boken att det berättas flera olika historier i både text och bild.

Tove:
Ja, det kan nog vara så att texten delvis susar över huvudet på en treåring som sitter med ögonen på detaljerna i bilderna, med tanke på att INGET i bilderna (rent konkreta saker alltså) kommenteras i texten.

Emelie
Exakt. Befriande på något vis tycker jag. Och imponerande sett till samspelet mellan författare och illustratör.

Tove:
Verkligen. Det är som när någon tonsätter en dikt. Fast här är bilderna musiken. De hade kunnat se ut på tusen olika sätt, med samma text.

Emelie:
Fin liknelse. Fråga, vem skulle du helst ge bort boken till?

Tove:
Mina egna föräldrar när jag var liten tror jag. Om jag hade haft en tidsmaskin.

Emelie:
Ah, listigt.

Tove:
Jag hade älskat att få den här boken läst för mig. Ren kärlek.

Emelie:
Kan bara instämma.

Tove:
Boken är ju översatt från franskan. Tror du att en svensk författare hade kunnat skriva den?

Emelie:
Tveksamt. Det känns väldigt otippat, svenskarna är ju inte fullt så uttrycksfulla utan kör ofta mer på sparsmakat och återhållet, ironiskt.

Tove:
Ja visst! Som att man skulle vara rädd att bli lite kletig om man skrev en bok som den här. Men det tycker jag inte alls att det blir. Snarare rart och varmt och närvarande, innerligt.

Emelie:
Innerligt var ordet. Vi skulle må bra av lite mer innerlighet i barnböckerna och i verkliga livet.

Tove:
Jaaaaa du. Det känner man. Tror du förresten att det är på rim på originalspråk? Jag får eventuellt den känslan lite. Men så tänker jag att det måste i så fall vara ett hästjobb att översätta, med tanke på att det är så kort. Vi får kolla upp.. Eller du kanske vet?

Emelie:
*bildgooglar*

Tove:
Smart. Jag praktiserar lite ”Fråga bibliotekarien” här.

Emelie:
Ser så ut faktiskt! Ser också ut som en slags uppföljare om en lillasyster redan finns ute: Un amour de petite soeur.

Tove:
Den uppföljaren står på min inköpslista! Herregud så passande i denna lilla familj där en liten syster anlände för snart ett år sen. Jag skulle vilja ta ett snack med en översättare av bilderböcker av detta slag. Känner att jag har massor av frågor.

Emelie:
Den kommer på svenska var så säker! Översättaren till Min älskling, Johanna Ringertz på NoK jobbar kanske med den i detta nu. Vem vet?

Tove:
Kanske blir en kommande intervju på bloggen.

Emelie:
Den vill jag läsa!

Tove:
Slutligen, vem skulle du vilja ge boken till?

Emelie:
Jag tycker att det är en sådan bok som alla bibliotek skulle kunna skänka till nya, små låntagare. En bok att växa med.

Tove:
Ja, både för den vuxne och barnet faktiskt.

Emelie:
Japp. Sprid kärleken!

Min älskling är skriven av Astrid Desbordes och illustrerad av Pauline Martin och ges ut av Natur&Kultur.

 

Våga lita på barnet och på böckerna!

yeskron

Alltför ofta hamnar jag i diskussion både privat och professionellt med trevliga människor med en annorlunda syn på läsning än min egen. Inte helt sällan är de pedagoger av något slag. Välmenande förskole- eller grundskolepedagoger eller rentav bara pedagogiska föräldrar. Oftast föranleds diskussionen av att den vuxne önskar en bok som ska hjälpa dem att lösa något slags problem. Skilsmässa, datorspelsberoende, löss. Det finns en stark tro på att litteraturen kan läka och lösa. Det kan den säkert göra på sina håll men är det verkligen litteraturens uppgift? Jag har lärt mig under åren att barn klarar och ofta vill ha långt mer utmanande böcker än de deras föräldrar och pedagoger väljer åt dem. Men ändå är det beklämmande så lika och så icke-utmanande böcker vuxna väljer åt sina nära barn. Och även om barnen själva väljer böcker ibland så görs det ofta ett andra urval i klassrummen eller i hemmen. Kanske finns det en rädsla att stöta på något som man själv inte kan förklara, att man för en sekund inte ska ha kontroll över barnets sätt att förstå?

Så vad händer då när den där konstiga boken ändå dyker upp? Den där boken som den vuxne inte vet hur han eller hon ska angripa, boken som kräver något tillbaka? Jo, alldeles för ofta händer detta. Den vuxne  börjar läsa pedagogiskt, gör avbrott för att se om barnen hänger med, byter ut ord eller hela meningar för att liksom dämpa läsningen. Och ibland händer det faktiskt att den vuxne helt sonika slutar läsa och lite lätt forcerat börjar småprata om bilderna istället. Just där och då skulle jag vilja vända mig till den vuxne läsaren som en slags bibliotekarie från ovan och fråga: Vad hade du hade tänkt om någon hade bytt ut ord, eller hela meningar eller rent av RYCKT UT SIDOR i den där deckaren som du lånade i förra veckan? Och sedan efter en kort minuts eftertanke skulle jag vilja säga lite lätt syrligt: Barn läser visst mindre nuförtiden, undrar vad det beror på?

Om två olika men lika bilderböcker.

9755_9209789150117905

Nyligen kom två nya böcker ut på temat små barn och strandliv. Max och Maja: Den nya vännen och Nisse & Nora säger förlåt. Båda titlar är delar i två olika serier som har fått namn av huvudpersonerna i böckerna. Det är den sjunde boken i Max och Maja serien (första boken kom på svenska 2011) och den fjärde i Nisse och Nora serien (första boken kom 2015) .

Läs mer

Digital bibbla för 6-12 åringar

Bibblix-screenshot

Apptips! Just nu ligger vi i starten för att hårdtesta läsappen Bibblix här hemma, ska fungera som ett digitalt bibliotek för 6-12 åringar. Det är Malmö stadsbibliotek tillsammans med Stockholms stadsbibliotek som står bakom, och urvalet böcker görs av redaktion på biblioteken. Det är främst en e-boksapp (strömmande och nedladdningsbara) skulle jag säga, men den kan ju fungera som en app för bokstips också.

Du kan låna tre e-böcker utan lånekort, men sen måste du vara låntagare i Malmö, Stockholm eller Katrineholm för att fortsätta ladda ner. Hoppas fler kommuner hoppar på! Appen laddar du ner gratis.

Mer om appen i nästa vecka när vi testat i verklighetens läsning…

Bokunge möter: Alice Bjerknes Lima de Faria

lima

Alice Bjerknes Lima de Faria är en svensk/norsk illustratör som 2015 debuterade i Norge med boken Det var ikke jeg! sa Robinhund.  Boken belönades med det norska kulturdepartementets debutantpris 2015. I dagarna kom boken ut på svenska. Bokunge haffade Alice och ställde några frågor.

Läs mer

Lilla döden med gammelmormor och Daisy

gammeldaisydoden

Gammelmormor och Daisy har det gott med varandra på ett somrigt västkusten. Genom Lotta Geffenblads mjuka, men inte mesiga, vattenfärger stiger läsaren in i en nästan drömsk trädgårdsscen. Men plötsligt händer något! Precis intill hallonbusken som dignar av solmogna bär kliver Daisy på något mjukt, en död liten näbbmus. På så vis kommer berättelsen att handla om döden, och om varför man lever.

Läs mer

Aktuell bok med flera lager

9789127145887_Walln-s-kabuss_NY_2

Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta är ett bra exempel på en bilderbok där läsarens erfarenheter och ålder helt avgör vilken läsningen blir. Så är det väl i viss mån med alla böcker, men det blir så tydligt här.

Huvudpersonen är en katt som åker iväg på en lång bussfärd med sin mamma och sin gosedjurskanin, som luktar farmor. Farmor blir kvar, och även kattpappan, som måste laga hål i huset. Det blir en jobbig färd, men den slutar bra i ett nytt land. Till slut kommer pappan också dit.

Jag tvekar först, för jag tycker att boken verkar lite väl mörk, men läser den för min nyblivna treåring. Det är intressant att se vad hon fastnar för och vad hon kommenterar i boken. För henne blir det en berättelse om att åka buss, om att sakna farmor och pappa, om att gosedjur kan lukta som någon. Hon ser fjärilar, moln, vatten, stjärnor. Frågar var kattfarmorn är nu. Varför pappan inte ska följa med.
Soldaternas k-pistar, flygplanen och stridsvagnarna går henne helt förbi. Hålen i huset som pappan lagar är bara hål, inget konstigt med det.

Texten handlar aldrig explicit om kriget, det är helt och hållet bilderna som talar om vilket slags bussfärd det handlar om. Ett barn som själv har flytt, eller ett lite äldre barn, får en helt annan berättelse än min treåring.

Vilket barnet än är och vilken berättelse hen än uppfattar, så blir boken en fin ingång i samtal om viktiga och svåra saker. Även om det ”bara”  är saknad efter släktingar som råkar bo långt bort, eller krig och flykt.

Ett plus för att hela berättelsen finns sammanfattad i bilder på insidan av pärmarna. Det är så himla bra att kunna gå igenom och prata om berättelsen igen på det viset efter läsning.

Åka buss är skriven av Henrik Wallnäs och illustrerad av Matilda Ruta. Den ges ut av Natur och Kultur (2016).

Äskil, Lasse och Maja

Foxxy_Line_Box_Orig2mini500

Äskil äter träd röstades fram till årets bilderbok i Bokjuryn 2015. Här kan du läsa vad vi skrev om Äskil (och Oscar, som ju älskar att äta hus). Vinnare i kategorin kapitelböcker 6-9 år blev alltid lika älskade LasseMajas detektivbyrå och Fängelsemysteriet av Martin Widmark och Helena Willis.

Alla upp till 19 år kan vara med och rösta i Bokjuryn, här kan du kika på vinnarna och se filmklipp.

Min vän på andra sidan berget

lena arro

Ännu ett spännande samarbete mellan Lena Arro och Sara Gimbergsson!

Förra våren gav Opal bokförlag ut Rebus bygger en skog av det väletablerade bilderboksteamet Lena Arro och Sara Gimbergsson. Huvudtemat var “att bygga” och boken skildrade lite av en skapelseberättelse i miniatyr för de allra minsta barnen. Boken var en succé och mina förväntningar var därför höga när jag nu tog mig an denna nyhet.

Min vän på andra sidan berget utspelar sig liksom föregående bok i naturen. Och det är ännu ett djur som gör entré i författarens och illustratörens karaktärsgalleri, nämligen grodan. Boken handlar om två grodor som är goda vänner och som bor vid varsin liten sjö på var sin sida av ett stort berg. Båda grodorna längtar efter varandra, men hur ska dom ta sig över det höga farliga berget? Båda grodorna kommer på samma geniala idé, nämligen att gå hela den långa vägen runt berget. Båda grodorna börjar vandra den långa vägen. Ja, ni anar var som ska hända – efter stor möda kommer de goda vännerna fram till sina mål, men var är den efterlängtade vännen? Dramaturgin är mycket enkel men fyndig, även det lilla barnet kommer garanterat att se det tragikomiska i att vännernas parallella tankar hindrar dom från att ses. Men hur slutar det hela, får grodorna träffa varandra till slut? Jodå, slutet gott allting gott. När kvällen kommer stiger månen upp och tar med sig den ena grodan över berget och de goda vännerna får tillslut återförenas på andra sidan berget.

arro

Sara Gimbergssons rundade former är ett obligatoriskt inslag i alla de böcker där hon verkat som konstnär och denna rundhet är också lite av hennes signum. Med de mjuka mustiga akvarellerna och den naturromantiska miljön påminner Sara Gimbergssons bilder till viss del om den naturromantiska konsttraditionen – en tradition som ibland har en förmåga att idealisera bilden av barnet. Gimbergsson undviker dock detta skickligt genom att placera karaktärerna i en kontext som gör dom till självständiga subjekt. Det finns inte heller några pedagogiska pekpinnar i denna bok och det gillar jag. Detta är helt enkelt ett konstverk från början till slut som skildrar människans allmänmänskliga längtan efter vänskap och samhörighet. En utmärkt bok att använda för att boksamtala om vänskap med barnen i 3-5 årsåldern!

Min vän på andra sidan berget (2016) är skriven av Lena Arro och illustrerad av Sara Gimbergsson och utgiven av Bokförlaget Opal